Debatten om svensk sjukvård är stillastående och sedan länge präglad av svartmålningar, grova förenklingar och allmän pessimism, samtidigt som man blundar för de verkliga problemen. Debattörer från såväl vänster- som högerflanken gör sig skyldiga till detta.
Oavsett politisk färg ägnar sig många åt alarmism och landar i enkla slutsatser som att vården behöver förstatligas eller tvärtom lämnas helt fri från offentlig inverkan. Det är inte heller konstigt att mena att radikala lösningar krävs när man ser vården som att vara i katastrof. Denna bild saknar dock verklighetsförankring. Bilden av svensk sjukvård som något taget ur en skräckfilm är förutom felaktig även skadlig, då den avleder från de verkliga problem som trots allt finns.
Svensk sjukvård är inte felfri, men den är i stort välfungerande. I flera internationella mätningar presterar Sverige relativt bra jämfört med övriga utvecklade länder. Vi har till exempel låg barnadödlighet, hög förväntad livslängd och hög andel botade cancerpatienter. Detta är dels resultatet av att svenskar generellt är hälsosamma, dels en god kvalitet på vården. Svensk sjukvård är bra och har potential att vara i världsklass – det är inte kvaliteten vården i sig som brister. Problemen inom sjukvården är snarare långa vårdköer, oförklarliga geografiska skillnader och stigande kostnader.
För att komma till bukt med dessa problem bör vi i Sverige ta inspiration av hur andra länder har strukturerat sina sjukvårdssystem. Framgångsexempel i Europa är främst Nederländerna, Schweiz och Tyskland. Samtliga lyckas leverera jämlik sjukvård till samtliga medborgare på effektiva sätt, både avseende tillgänglighet och kostnader.
Vad dessa länder har gemensamt är ett obligatoriskt sjukvårdsförsäkringssystem där alla medborgare måste välja ett försäkringsbolag som sedan ansvarar för att garantera vården för patienten. Upplägget skiljer sig något emellan de olika länderna, men med tanke på hur högt de presterar i olika mätningar är det ett system som fungerar. Den främsta fördelen med systemet är att det på ett effektivt sätt särskiljer finansieringen mellan finansiär, beställare, och utförare. I Sverige står idag regionerna för samtliga av dessa och effektiva kostnadskontroller uteblir. I, till exempel, Nederländerna är staten och patienterna finansiärer, försäkringsgivare beställare och enskilda läkare, eller läkargrupper, är utförare.
Samtidigt som systemen är präglat av konkurrens och fria val, för såväl patienter som läkare, är försäkringsgivarna genom reglering hindrade från att ta överpriser eller neka patienter. På så sätt finns endast seriösa aktörer på marknaden, och premierna för patienten hålls låga. I Nederländerna betalar patienter mindre för sin försäkring än vad medelsvensken betalar i regionskatt. Systemen ger även läkare större organisatoriska friheter än vad som är möjligt i Sverige. Stora delar av läkarkåren där drivs antingen i form av enskilda läkarmottagningar, eller mindre läkargrupper.
Utmärkande för dessa länder är även mer prestationsbaserade ersättningar. Läkarna får högre ersättningar av försäkringsbolagen ju fler patienter de tar emot, och ersättningarna förhandlas mellan försäkringsbolagen och läkarna. Detta bör inte vara en främmande ordning för Sverige, som ju har en lång historia av att låta parterna förhandla inom arbetsmarknadsområdet. Fria förhandlingar gör att alla tjänar på en så kort vårdkö som möjligt. Patienterna får vård i tid, läkarna får mer i plånboken och försäkringsgivaren får nöjdare patienter.
För att sammanfatta behöver Sverige inte mer alarmism utan snarare en sjukvårdsdebatt präglad av evidensbaserade lösningar. För att hitta dessa bör vi se till de länder som presterar bäst i Europa och västvärlden. Samtliga av dem har obligatoriska sjukvårdsförsäkringar. Detta talar för att införa ett försäkringsbaserat sjukvårdssystem här i Sverige. Vården är för viktig för att se på med ideologiska skygglappar, vilket gäller både vänster- och högerflanken. Sveriges sjukvårdssystem har tjänat oss väl i 150 år, men det behöver tas in i 2020-talet.