Den 19 mars gav IAF – inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen – ut en rapport om brister i Arbetsförmedlingens kontroll av de arbetslösa och om felaktiga utbetalningar från a-kassorna.
IAF:s rapport ger osökt tillfälle att åter ta upp diskussionen om en allmän arbetsförsäkring.
Det är en fullständigt galen ordning att antalet jobb som en arbetslös person har sökt den senaste tiden ska vara villkor för att få ersättning från a-kassan.
Och att Arbetsförmedlingen måste kräva in rapporter om detta från de arbetslösa, rapporter som oftast ingen hinner med att granska.
Låt oss sluta upp med att utgå ifrån att arbetslösa hela tiden är oansvariga personer som måste övervakas och kontrolleras.
Låt oss i stället utgå ifrån att det hos varje människa finns en längtan efter att ha en uppgift.
En längtan som det går att bygga vägar in i arbetslivet på. Och hos var och en av oss finns förmågor som bör tas till vara.
Allt borde börja i en annan ända än hittills. Med att bygga samman a-kassa med arbetsförmedling och annan arbetsmarknadspolitik.
Med att ge var och en som behöver det ett starkt personligt stöd och uppmuntran till att förkovra sig och skaffa nya kompetenser för att kunna få ett passande jobb. Med att utgå från vars och ens egen håg och längtan om vad en vill göra med sitt liv. Med att under aktiv medverkan av personen själv arbeta fram en personlig handlingsplan för utbildning, praktik, rehabilitering och annat som kan behövas för att leda fram till en plats i arbetslivet.
Så länge individen jobbar efter sin personliga plan ska ersättning betalas ut från försäkringen, annars inte.
Som stöd för den enskilde i arbetet med att följa sin egen handlingsplan ska finnas en personlig vägledare som ger råd och uppmuntran. En vägledare som samtidigt inte har fler personer att vägleda än vad hen kan hinna med. Inte som i dag, när varje arbetsförmedlare kan ha flera hundra sökande att försöka hålla kontakten med. Högst 15–20 personer.
I ett nära samspel mellan sökande och vägledare blir frågan om kontroll av den sökande inget problem.
Det här är det viktigaste inslaget i en allmän arbetsförsäkring. Alltså inte arbetslöshetsförsäkring. Men en arbetsförsäkring. Försäkring till möjligheter att komma i arbete. Arbete där var och en verkligen kan komma till sin rätt.
Hela den tänkta reformen kan inte beskrivas utförligt i en kort artikel. Men här är några av huvudpunkterna:
– Ersättningsnivån för dem som arbetar med att fullfölja sin personliga handlingsplan, liksom ”golv” och ”tak” för ersättningarna ska vara klart bättre än i dagens a-kassor.
– Arbetsförsäkringen ska vara en allmän socialförsäkring, premierna betalas av arbetsgivarna, privata, offentliga, kooperativa osv. Ytterst är de en produktionskostnad, just därför ska de betalas av produktionen. I längden kommer det ändå att löna sig för företag och samhälle, tack vare bättre personalförsörjning.
– Genom en dispositiv (förhandlingsbar) lag ska förvaltningen av denna allmänna försäkring kunna överlåtas på arbetsmarknadens parter inom de områden där de träffar kollektivavtal (omställningsavtal) om detta. Avtal som parterna kan bygga på med till exempel insatser i företagen för att höja kompetens och förebygga ohälsa. Trygghetsrådet, Trygghetsfonden och andra omställningsorgan mellan parterna är goda modeller för detta arbete.
– Staten ska ha ansvaret för försäkringen på övriga områden, till exempel för nytillträdande på arbetsmarknaden. Kommunerna bör få en ökad roll i verksamheten.
Detta är några huvuddrag i den reformidé som vi, en grupp aktiva i arbetarrörelsen, har arbetat för ända sedan 2006.
Vid två socialdemokratiska partikongresser och en LO-kongress har vi väckt motioner om detta. Reformen är långsiktig, den kommer att ta ett antal år att bygga upp. Därför gäller det att börja i tid.
När arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitik nu är under grundlig omprövning bör diskussionen tas upp om att förverkliga denna frihets- och trygghetsreform.