Det som ser ut att bli den nya regeringen har stöd från konservativa, liberala och nationalistiska partier samtidigt som SD skyr det liberala etablissemanget och beundrar det socialdemokratiska folkhemmet. Ideologierna betyder allt mindre samtidigt som den nya revolutionen kanske ändå är blå. Mindre osäkert är det med vänsterns kräftgång som bara blir mer förnedrande. LO förhandlar med SD, anslutna röstar på SD och moderater, få politiker talar ens längre om rättvisefrågor.
Vänsteranalytiker gör vad de brukar göra, skriver fantastiska analyser av det nyliberala samhället. Man jämför med 30-talet och ser gärna att det upprepar sig igen. De får aldrig nog av ”rötternaretoriken”. Och ifall det inte stämmer med nutiden så kan man alltid använda sig av ”Concept Creep” och inkludera nya fenomen som bekräftelse på ens tes. För precis som då på 30-talet, utnyttjar nationalistiska ledare de sociokulturella problemen. Man lyssnar på de missnöjda, man återger dem stolthet och värdighet i kombination med en falsk social omtanke för de sämst ställda. I Sverige lockar SD med folkhemmet. Och precis som vanligt så levererar inte vänsteranalytiker en enda ny lösning.
Man tänker att arbetare röstar på partier med de sämst ekonomiskt och trygghetsskapande förutsättningarna. Om bara arbetarna och ungdomarna kunde se den större bilden, skulle de säkert rösta på vänstern. Problemet är ju att de hela tiden blir lurade av smarta kapitalistiska krafter i kombination med smarta nationalistiska krafter. Allt bygger på en bluff som bara vi i vänstern genomskådat.
Den här typen av tankegift måste bort. Det ingår i ett ideologiskt skyttegravskrig där hat från såväl vänster/liberala som från en missnöjeshöger emot det vänster/liberala etablissemanget är utsiktslös.
Vänstern saknar ett folkligt engagemang, därför förlorar de. De saknar en självklar gräsrotsbas. De är inte intresserade av vad arbetare tänker eller vad de gör för reflektioner av vårt samhälle. Det blir enklare att prata om de fascistiska krafterna, om populism, om de blåbruna hoten så att allt kan hållas på ett principiellt plan. Arbetare är man bara beredd att acceptera så länge de kan gestalta de socioekonomiska problemen. Det är den ideologiska idén och identiteten som måste komma först. De faktiska människornas perspektiv kommer i andra hand.
Mike Enocksson, statsvetare och socialdemokrat skriver en ambitiös och läsvärd artikel i Dagens Arena. Här finns flera matnyttiga reflektioner av SD, arbetarklass och med historiska perspektiv. Men de varierande perspektiven går förlorade när lösningen på högerns framgångar är en ny folkrörelse eller en ”järnfront” med inspiration från 30-talets Tyskland då en kommunistisk, liberal och socialistisk allians försökte mota nazisterna. Artikeln avslutas med: ”Kampen i dag och imorgon står nämligen mellan en frihetlig vänster eller en auktoritär höger. Inget annat.”
Ytterligare en vänsteranalys utan utgång. Tillbaka till det gamla ideologiska kriget. Inte utan att man får en viss klaustrofobisk känsla. Om de här järnfrontsanhängarna exempelvis skulle få bestämma över klimatfrågan så skulle det se riktigt apokalyptiskt ut. I ena ringhörnan kanske klimatproblemet skulle förvandlas till en klassfråga och i den andra ringhörnan ska ingen få ändra på individers sätt att leva. Allt medan planeten och människor lider.
Vänstern sitter fast i ett ideologiskt fängelse. De tittar ut och ser hur ungdomarna i dag vill vara som Jeff Bezos eller Elon Musk utan egna föredömen att kontra med. Nooshi Dadgostar blixtrade till en sommar i samband med ändringar i hyreslagen och fick alla med sig. Patos och rätt uppskattar alla. Men hon hade ingenting att följa upp populariteten med. Förstod de aldrig varför det blev bra för en stund?
En ny progressiv utveckling och lösning görs heller inte med journalistik eller med fakta. Människor som ”röstar farligt” ska inte omskolas. Fakta är redan så kontaminerade av åsikter i media idag att ingen bryr sig. Hade det liberala samhället respekterat fakta så hade man exempelvis agerat utifrån forskares rapporter när det gäller klimatfrågan.
Vill man bidra till en ny progressiv utveckling som alternativ till högervindarna så måste man bege sig till problemen, till upplevelserna, till åsikterna, till missnöjet för att dela deras oro och tankar. Man måste rent emotionellt vara närvarande. Man måste ha medmänsklighet, empati och viljan att skydda och värna om människor.
Men detta kräver en annorlunda progressiv kraft, med ett medmänskligt ansikte. En ny kraft utan en mobb av ideologiska skyldigheter som fotboja.