”Mål gör ni tillsammans”, sade tränaren.
Efter mina barns sista bandyträning funderade jag över lagkänsla, så här i smittans, huggsexans och omtankens tid.
Sköra människor drabbas varje år hårt av vanlig säsongsinfluensa. Nu hotas de därtill av ett annat, tidigare okänt virus utan vaccin, ett som våra kroppar inte övat på tidigare. Därför har många förtroendevalda extra möten och överväganden på vårt bord just nu, men det var inte undantagsregler jag funderade över på Studan i Uppsala, utan över vikten av tillsammanskänsla. Sjukvården måste hinna ta väl hand om de som blir så sjuka att de behöver sjukhusvård, och därför blir jag glad över hur vi tillsammans saktar ned smittspridningen.
Det är fint att se hur människor avstår nöjen och enkla lösningar för att skydda andra, hur de påminner om hygien, hittar nya sätt att jobba och hjälper grannar och släktingar med mindre lager vanliga basvaror (inte toapappersslott), så att de slipper smittas eller ge sig ut på stan om de blir smittsamma. Om detta blir utdraget kan säkerhetsåtgärder med stängda mötesplatser, pausade träffpunkter, inställda träningspass och indragna besöksmöjligheter göra utsatta människor oändligt ensamma. Anhörigvårdare kommer att bära en stor börda som vi andra behöver hitta vägar att lätta. Vi behöver ringa våra släktingar, grannar och vänner, eller gå över med deras korsordstidning, bok och matkasse.
Vi kan var och en hjälpa. Utan jämförelse viktigast i lägen som detta är dock de av oss som arbetar i sjukvården och omsorgen. Just nu måste dessa människor ännu mer än annars få fokusera på det viktigaste och avlastas där det går. Efteråt behöver vi ha vår sjukvårdspersonal kvar. Om operationer behöver skjutas upp och mindre brådskande vård vänta till senare, då kommer svensk sjukvårdspersonal post covid-19 att vakna till en ringlande kö av sjuka människor som behöver dem. Om vi utdraget minskar våra inköp, får svårt att importera varor och behöver förändra resmönster och vanor kan företag tvingas säga upp anställda eller gå i konkurs, med ökad risk att människor blir sjuka. Risken är med andra ord att belastningen på vårt lands allra viktigaste yrkesgrupper består under lång tid.
För att slita mindre på anställda i extremlägen behöver både stat och myndigheter rannsaka sig själva, se över lagar, direktiv och rekommendationer för att långsiktigt minska byråkrati, hinder och belastning och istället stärka sjukvårdens arbetsvillkor. Sjukvårdens människor behöver lyftas alla vanliga dagar, för att kunna lyfta oss när det verkligen bränner till. Detta är helt oundvikligt och den enda väg vi kan gå.
I första linjens skydd mot att livet går sönder ska vardagslunken inte behöva vara en utmaning. Omtanke mot varandra och gentemot sjukvårdens yrkesgrupper, det är lagspel på riktigt, tänker jag medan jag stoppar undan barnens skridskor; med alla vi tio miljoner i samma lag.