Vi får ofta höra att politiker bara borde prata om sin egen politik, inte om varför andra partiers politik är sämre. Det kan vara rätt i vissa fall, men ibland behöver politiken ställas i relation till andra partier för att man på riktigt ska förstå varför man driver en viss fråga. Exakt så är det när det kommer till rätten att älska vem man vill.
Under de senaste åren har Sverigedemokraterna, både nationellt och lokalt, bedrivit en politik som inskränker denna rätt. Partiet har föreslagit alltifrån att stoppa prideflaggan från att hissas till att inskränka organisationer som kämpar för allas lika rätt att besöka skolor. Man har kritiserat prideparader, motarbetat stöd till transjourer och röstat nej till avskaffandet av tvångssterilisering av transpersoner. I RFSL:s valrapport inför årets val konstateras att SD placerar sig i botten när det kommer till förbättringar av HBTQI-personers livsvillkor.
Även på EU-nivå har Sverigedemokraterna bevisat att de inte vill stå upp för HBTQI-personer. I Europaparlamentet har partiet lagt ned sina röster när det handlar om såväl att erkänna regnbågsfamiljer som samkönade äktenskap i unionen. SD valde också att lägga ner sina röster när unionen utropades till en frihetszon för HBTQI-personer, samt när parlamentet röstat om att fördöma de diskriminerande lagarna mot HBTQI-personer i Ungern och Polen. Det är uppenbart att så fort stärkta rättigheter är på bordet vägrar partiet ge sitt stöd.
I stället driver partiet och företrädare för partiet en HBTQI-fientlig linje, även här i Uppsala. Senast uppmärksammades hur en Sverigedemokratisk politiker i Uppsalas kulturnämnd har skrivit ledartexter i en högerextrem nättidning och uttalat att homosexualitet är en “destruktiv livsstil”. Det är enligt honom “vilseledande att tala om äktenskap eller familj” i homosexuella relationer, eftersom det skulle vara “något helt väsensskilt” jämfört med heterosexualitet. Det dras till sin spets av att SD-politikern i en av tidningens poddar ger uttryck för att det skulle vara fel att vaccinera personer mot apkoppor på grund av deras homosexualitet.
Det saknas ord för att beskriva den diskriminering mot homosexuella som politikern ger uttryck för. Trots det har SD varken kommenterat eller agerat på uttalandena, vilket är i linje med hur det varit tidigare när företrädare uttryckt en HBTQI-fientlig linje.
Det är just på grund av denna diskriminering och HBTQI-fientliga politik som Miljöpartiet kämpat i över 40 år för rätten att vara den man är och älska vem man vill. Vi har varit det partiet som alltid kämpat för HBTQI-rättigheter och som alltid kommer att göra det. För det är just en politisk kamp. Den politik som Sverigedemokraterna företräder innebär att grundläggande mänskliga rättigheter – att få vara den man är och älska vem man vill – är hotade. Med SD i ett potentiellt regeringsunderlag står inga fri- eller rättigheter säkra. Därför fortsätter vi att kämpa.
För oss är det självklart. Rättigheterna för HBTQI-personer behöver stärkas och bli fler, inte färre. Lokalt i Uppsala går vi till val på att alla kommunens verksamheter ska HBTQI-diplomeras och att unga HBTQI-personers psykiska hälsa ska prioriteras. Nationellt verkar vi för införandet av ett tredje juridiskt kön och stärkt asylrätt för HBTQI-personer. Och då är detta bara några få exempel på de satsningar vi vill göra.
Frågan om HBTQI-politik är större än att bara handla om reformer som partier kan debattera för och emot. HBTQI-rättigheter är mänskliga rättigheter. Det handlar om allas lika värde. Att detta ska vara kontroversiellt år 2022 är en sorg för oss. Men vi i Miljöpartiet kommer att kämpa varje dag för att vi ska ha ett Sverige där alla kan vara den de är – och älska den de vill.