Det är glädjande att se att flera stora dagstidningar på debatt- och kultursidor publicerar artiklar om akademisk frihet. Den akademiska friheten är, tillsammans med fri press, fria fackföreningar och fria domstolar, grundläggande för demokratin. I korthet handlar akademisk frihet om att forskare fritt ska få välja forskningsproblem, fritt utveckla metoder och fritt publicera sina resultat utan rädsla för repressalier. Tyvärr har en del debattörer ibland märkliga uppfattningar om vad den akademiska friheten är.
SULF är Sveriges största fackförbund för universitetslärare och forskare med medlemmar på alla nivåer inom alla vetenskapliga områden. Vi har lyssnat till debatten och känner oss nödgade att räta ut fyra allvarliga missförstånd:
Missförstånd nummer ett: Akademisk frihet är rätten att kritisera hur som helst! Idén bygger på att vetenskaplig kritik inte måste framföras i hyfsad ton utan att hån och förlöjligande är en rätt inom den akademiska friheten. Det kan också hävdas att den akademiska friheten ger en professor utan relevanta ämneskunskaper rätt att håna en medicinprofessorers forskningsrön på twitter. Men den akademiska friheten bygger tvärtom på det motsatta: att forskare har rätt att publicera sina rön och att få dem kritiserade på saklig, vetenskaplig grund. Akademisk frihet handlar om rätten att argumentera i vetenskapliga frågor – inte om rätten att bära sig illa åt.
Missförstånd nummer två: Akademisk frihet är rätten att kränka!
I debatten har också hörts att forskare har rätt att använda kränkande ord och begrepp. Men här finns en viktig distinktion: den rätten hör till den vetenskapliga verksamheten. Den som forskar kring till exempel vissa politiska eller medicinhistoriska frågor kommer oundvikligen att i sin forskning stöta på en mängd begrepp och idéer som vi idag betraktar som stötande. Forskaren måste i sin forskargärning – inklusive föreläsningar – ha rätt att använda de ord som krävs för att beskriva materialet eller forskningsrönen. Men det innebär inte att forskaren har rätt att kränka.
Missförstånd nummer tre: Otrygga anställningar är en förutsättning för akademisk frihet! Bland de märkligare inslagen i debatten är de artiklar där otrygga anställningar framställs som en förutsättning för akademisk frihet. Otrygga anställningar leder i sig till en dålig arbetsmiljö som inverkar menligt på produktivitet och kvalitet. Om man riskerar att inte bli återanställd är man inte benägen att delta i en kritisk diskussion. Vi vill i stället hävda att trygga anställningar och god arbetsmiljö är en förutsättning för akademisk frihet.
Missförstånd nummer fyra: Akademisk frihet är rätten att gynna män på kvinnors bekostnad! En annan vanföreställning är att jämställdhetsmål skulle vara ett hot mot den akademiska friheten. Här bygger argumentationen på föreställningen att måttet på akademisk excellens alltid är neutral.
Flera vetenskapliga studier visar att kvinnor systematiskt missgynnas i vetenskapliga bedömningar, och att kvinnor måste producera mer än män för att nå samma akademiska nivå. Det reella hotet här är inte att lärosätena avsätter någon promille av sin forskningsbudget för att stödja kvinnliga forskare på väg mot professur. Det reella hotet är att man tar sig friheten att diskriminera kvinnor i vetenskapliga bedömningar.
Snart fattar riksdagen beslut om att stärka lagtexten om akademisk frihet så att även utbildningen omfattas av akademisk frihet. En stark lagtext är bra men räcker inte för att vi ska kunna påstå att den akademiska friheten för universitetslärare och forskare i vårt land är stark. Akademisk frihet på den individuella nivån måste kunna utövas i praktiken och är till exempel omöjlig för den som är rädd att förlora sitt jobb eller för den som står i en osund beroendeställning till mer seniora kollegor eller ledning.
Akademisk frihet förutsätter tre saker: Ett starkt lagskydd, trygga anställningar och en god arbetsmiljö. Riksdagen behöver se till att lagskyddet kommer på plats. Men det räcker inte. Lärosätena måste ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Forskare och lärare i akademin ska ha goda arbetsvillkor och en kreativ arbetsmiljö som är trygg. Vi måste också kunna föra det vetenskapliga samtalet i en god ton och med ömsesidig respekt för varandras ståndpunkter.