Det är på sitt sätt ett vackert ljusfenomen med pärlbandet av vita lyktor åt ena hållet och röda åt det andra när bilköerna under rusningstid ringlar sig in och ut ur Uppsala. Men när vi tänker på att flertalet kör en och en i sina bilar, förbyts upplevelsen till frustration över hur vana, okunskap och bristen på alternativ håller oss kvar i bilberoendet.
Än mindre vackert är det i stadskärnan när bilarna, på genomfart eller för uppvisning i sakta mak, trängs i gaturummet i konkurrens med gångtrafikanter och cyklister. Ingen fara, säger branschen, elbilar säljer som aldrig förr. Visst, men alla vill inte eller kan inte köpa en elbil. Vi hjälper er, säger nya regeringen, och sänker bensinpris och ger andra förmåner för att bilpendlandet inte ska kosta så mycket.
Men problemet är mycket större än frågan om kostnad och drivmedel. All tillverkningen av bilar, även elbilar, orsakar både stora utsläpp och överutnyttjande av ändliga resurser, vilket är en av dagens allvarliga problem. Slitage på vägarna bidrar till ökad andel partiklar i luften och utgör en hälsofara särskilt för barn. Samt att de stora trafiksystemen trycker tillbaka livsmiljöerna för vilda djur. Listan, som kan göras mycket längre, visar att fordonsflottan inte får fortsätta växa, den måste minska – för klimatets skull.
I Klimataktions kommunenkät före valet svarade S, MP och V att de vill visa ledarskap i klimatfrågan genom att bland annat föreslå åtgärder att minska de fossila utsläppen från privatbilismen. Det är väl känt att fossila utsläpp måste sänkas ytterligare, enligt nya beräkningar med 17 procent per år från 2023. Dessutom har Uppsala satt upp målet ”Fossilfritt Uppsala 2030”. Man vill också ha en bilfri stadskärna.
På kommunens hemsida finns det gott om material som i statistik och diagram beskriver klimatmål som behöver uppnås. Men mindre om hur det ska göras. I Verksamhetsplan och budget för 2022–2024 står bland annat ”Uppsala har idag en klimatpåverkan som är flera gånger större än vad som är hållbart ur globalt perspektiv”. Det är allvarsamma ord. Samtidigt är det ofta svårt att navigera i dokumenten eftersom klimattermer ibland används utan tydliga avgränsningar och definitioner exempelvis ”fossilfritt”, ”netto noll”, ”klimatpositivt”. Läsaren riskerar att gå miste både om kunskap, hur minskningarna ska gå till och vad man själv kan göra.
Under många år har kommunen arbetat för att det ska bli säkrare för cyklister och gående, det är bra. Men villkoren för kollektivtrafiken, som har lönsamhetskrav på sig, är mer komplicerade. Enligt programmet för Mobilitet och Trafik ska ”hållbara färdmedel vara tillgängliga för alla samhällsgrupper”. Alla vet att lägre avgifter och tätare bussavgångar utanför tätorten skulle vara en framgångsfaktor. Eftersom kommunen inte har full rådighet över kollektivtrafiken brådskar det att initiera samtal med Region Uppsala för att undvika att alla skyller på alla för att inget händer.
I Trafikgruppen har vi länge förespråkat en dialog mellan kommunledning och medborgarna. En dialog där politiken kommunicerar kunskap om det allvarliga klimatläget utan att snegla på röstsiffror och diskuterar med medborgarna om vilka idéer och förslag till lösningar som finns. I Verksamhetsplanen är man inne på samma spår och skriver ”viktigt att utveckla metoder för samverkan med kommunens invånare i klimatfrågor”. Vi välkomnar ett sådant initiativ parat med praktiska förslag om hur vi alla kan bidra. Uppsala Vatten har exempelvis på ett föredömligt sätt vänt sig till medborgarna i annonser och tidningsbilagor med förslag om hur resurser kan sparas.
Det är hög tid att politiken bjuder in till fortlöpande samtal om framtiden med invånarna. Utan ömsesidig förståelse och dialog kommer det att bli svårt att få acceptans för de radikala minskningar av fossila bränslen och andra ändliga resurser som är nödvändiga för att bromsa en varmare värld.