Det har gått två månader sedan den omtalade polisoperationen Operation Rimfrost avslutades. Som del av ett försök att minska det grova våldet, skjutningar och sprängningar är resultatet nu inne. Utvecklingen är inte bruten, våldet har ökat, skjutningarna har ökat och läget tycks skörda nya offer varje dag.
Ansvaret är ytterst regeringens och har varit det i snart sex år. Hittills i år har vi haft över 100 skjutningar i Sverige, varav de senaste för bara några dagar sen i stockholmsförorterna, Uppsala och Gävle. Det är anmärkningsvärt att regeringen har stått handfallen när vi redan 2017 hade över 300 skjutningar. Läget är akut och det kräver mer än fina ord och duckade intervjuer. När staten inte ens kan uppfylla en av sina mest grundläggande uppgifter är det många som undrar; hur länge ska skjutningarna få pågå i Sverige, Morgan Johansson?
Ett fungerande samhälle har ett antal grundläggande byggstenar som måste finnas på plats för att det ska vara framgångsrikt. Exempel på detta är hög utbildningsnivå, en välskött ekonomi och en hög tilltro till samhälleliga institutioner som civilsamhället, domstolar och myndigheter. Detta är dock ingenting värt om staten inte kan garantera en grundläggande trygghet för sina medborgare och att lag och ordning upprätthålls. När staten inte kan upprätthålla sin del av samhällskontraktet så riskerar mycket annat att gå förlorat. En överhängande risk för Sverige om vi inte lyckas bryta den våldsamma utvecklingen pågår.
Huvudfokuset för alla partier i Sveriges riksdag måste framöver vara att få stopp på skjutningarna och det dödliga våldet innan det börjar bli huvudanledningen (framför corona), att folk inte alls vågar gå ut på kvällarna. Det kan endast bli verklighet genom skarp lagstiftning, och inte genom presskonferenser och utredningar.
Högst upp på prioritetslistan måste vara att få bort kriminella från gator och torg. Det kräver flera åtgärder men främst behövs flera poliser i yttre tjänst för att skapa trygga miljöer och skyndsamt ta hand om bus. Detta måste komplementeras med höjda och kännbara straff. Ju längre tid bakom lås och bom, desto längre tid är man borta från gäng och nyrekrytering. Unga personer i kriminella nätverk saknar ofta konsekvenstänk, och är då påföljderna låga, är risken också större att personer återfaller i brottslighet.
Kriminella gärningar som skjutningar, sprängningar och droghandel måste dessutom i mycket större utsträckning också kunna leda till utvisning i de fall det vore aktuellt, då denna typ av brottslighet är starkt överrepresenterad bland utrikes födda. Detta gäller personer som kanske har tillfälligt uppehållstillstånd eller väntar besked på asylbeslut. Även detta är en fråga om social sammanhållning och tilltro till samhället som riskerar att vittra sönder när människor som dagligen gör rätt för sig på olika sätt kläms dit av staten, samtidigt som de kriminella upplevs få carte blanche på samhällets bekostnad.
I grunden är det en fråga om vem samhället tillhör. De som vill vara med och bygga Sverige eller de som vill riva ned. Att det dödliga våldet fortsätter är sannerligen inget styrkebesked. I en prövande tid där tydligt ledarskap krävs är det politiska ledarskapet hos regeringen Löfven skrämmande svagt. Regeringen har tappat kontrollen. Tills något förändras kommer det innebära fler skjutningar och fler oskyldiga människor som mister livet. Det är en ödesfråga att kunna återgå till ett samhälle byggt på tillit mellan människor, framtidstro och gemenskap, men först behöver vi se till att människor också är trygga i sin vardag.