REPLIK
Mats Ericson, förbundsordförande för Sveriges universitetslärare och forskare (SULF), vill ha en debatt om akademisk frihet som är mer ”hyfsad” (UNT 28/3). Han vänder sig mot ”en del debattörer” som ibland har ”märkliga uppfattningar om vad den akademiska friheten är.” Tyvärr nämner han inte vilka debattörer det handlar om så det är svårt att veta vad och vem han mest har i åtanke.
De lösningar som Ericson föreslår för att få till en ”hyfsad” debatt är lovvärda men är alltför allmänt hållna för att ge god vägledning. En gissning är att slutsatsen om att ”akademisk frihet handlar om rätten att argumentera i vetenskapliga frågor – inte om rätten att bära sig illa åt” handlar om covid-debatten.
På ett generellt plan håller jag med Ericson – särskilt eftersom jag har sett hur just samhällsvetare har tappat fattningen i den frågan. Men för att hitta lösningar så måste vi nog också diskutera konkreta fall – som till exempel. Mewas-gruppens agerande. Ericson slår fast att ”Forskaren måste i sin forskargärning – inklusive föreläsningar – ha rätt att använda de ord som krävs för att beskriva materialet eller forskningsrönen. Men det innebär inte att forskaren har rätt att kränka.” Det är bra formulerat och torde vara en självklarhet inom akademin, men att bara postulera det i största allmänhet löser till exempel inte Inga-Lill Aronssons problem (se UNT 9/2, 2020). Utredningens slutsatser om att hon agerat felaktigt ligger fast (Utredning angående trakasseriärende, institutionen för ABM, Uppsala universitet, 11/2 2019).
Hur skulle SULF vilja hantera den nu rådande principen som tillämpas vid våra lärosäten som säger att om någon känner sig kränkt så är den kränkt, och då ska åtgärder vidtas? Och självfallet är ojämlik behandling oacceptabel i alla dess former – inklusive i akademin. Jag håller med om att ”Det reella hotet här är inte att lärosätena avsätter någon promille av sin forskningsbudget för att stödja kvinnliga forskare på väg mot professur.”
Men om då Chalmers satsar 300 miljoner kronor för att förbättra könsbalansen så måste väl även kritiken om att föreslagna åtgärder bryter mot meritokratiska principer kunna diskuteras? Det är lätt att ställa sig bakom generella principer i allmänna ordalag. Men börjar vi gräva i konkreta fall så blottas komplicerade målkonflikter som alltför ofta lämnats olösta. Här har SULF en viktig roll att fylla.