Jag skrev en debattartikel i UNT den (18/11 -21) om den mycket bristfälligt fungerande vården vid Uppsala Akademiska sjukhus (UAS). Mitt perspektiv är 40 års kvalificerad erfarenhet från olika sjukhus i Sverige, varav 34 år vid UAS. Den senare perioden omfattar också inblickar i utländska sjukhus. Region Uppsala under nuvarande politiska ledning fungerar mycket dåligt. Kraven på massiva ekonomiska nedskärningar är orealistiska.
Det framgår att regionen genererar ett budgetöverskott år 2021 på cirka en miljard kronor, stolt framhållet av moderata regionrådet Emelie Orring. Dagen innan min artikel (17/11 -21) publicerades presenterade Orring ett inlägg angående det då förutsedda överskottet. I stället för att använda överskottet för att åtgärda bristande vårdresurser framhölls att man bland annat skulle rätta till budgetproblem vid UAS.
Hur har regionrådet tänkt sig? Underskottet på UAS beräknades då till omkring 200 miljoner kronor. Sparkravet på 590 miljoner kronor för UAS ligger fortfarande kvar.
Dagligen redovisas den undermåliga vårdplatssituationen på UAS, med 20-30 inläggningsklara patienter väntat upp till 40 (!) timmar på en brits i en öppen korridor på akutmottagningen. Till slut har de kunnat beredas en vårdplats på en överbelagd avdelning, ofta "utlokaliserade" till kliniker som inte har kunskapen att hantera det aktuella sjukdomstillståndet.
Vi har operations-och behandlingsköer efter covid-pandemin, personalen är utmattad och lämnar UAS för verksamheter med rimlig arbetsbelastning och bättre lön. Sjukhusets vårdplatsantal är marginellt större än i höstas, när sjukhuset fick viteskrav på 20 miljoner kronor. Viteskravet har nu avvärjts, sedan man med juridiska teknikaliteter slingrat sig ur detta. Vården av patienterna förblir underdimensionerad.
Enligt regionrådet Orring ska UAS koncentrera sig på högspecialiserad vård och delegera "rutinsjukvård" till "andra vårdgivare" Några "andra vårdgivare" som kan omhänderta de gamla, multisjuka, dementa patienterna med inläggningskrävande infektioner, hjärtsvikt, frakturer finns inte i länet Enköpings lasarett har ingen kapacitet att hantera dessa patienter, särskilt inte för patienter med kirurgiska åkommor och det finns ingen privat vårdgivare med sådan kapacitet.
Orring hänvisar till olika nyckeltal, där UAS skiljer sig negativt från kringliggande centralsjukhus. I länet bor 390 000 människor, i Västmanland 290 000. Västmanland har också Köpings lasarett, med liknande verksamhet som Enköping. I Västerås finns på Centrallasarettet cirka 500 vårdplatser, samma storleksordning som UAS. Västerås har minimal högspecialiserad vård, den skickas nämligen till UAS eller Örebro, beroende på specialitet. Det är då uppenbart att de stackars gamla, multisjuka patienterna, som UAS måste omhänderta, hamnar i strykklass.
I min förra artikel ifrågasatte jag om Akademiska sjukhuset var hotat. Svaret är ja, som universitetssjukhus i nuvarande tappning. Karolinska bjuder under på regionvårdavtalen och kan uppenbarligen operera de ditremitterade patienterna i rimligare tid än UAS. Remittenter till UAS förväntar sig en fullgod service med rimlig väntetid och kostnad.
Om det nu finns ett överskott på en miljard kronor, använd då medlen till att slopa sparkravet och budgetera för 25 procent fler vårdplatser, som jag argumenterade för i höstas. Det finns ett stort utrymme för att genom administrativa reformer öka vårdutbudet, som tvåskift på operationsavdelningarna, minskade dokumentationskrav, mer effektiva datajournaler och reduktion av den extremt överdimensionerade landstingadministrationen. Detta kan alltså genomföras inom rådande budgetramar.
Om ingenting görs kommer rekryteringen av vårdpersonal att bli ännu sämre, liksom tillgängligheten och utbudet av vård. Vårt ansvar är patienterna. De kan inte trollas bort genom att skjuta över ansvaret för vården från sjukhuset till fiktiva vårdgivare.