En ny rapport från Lunds universitet visar att den lärarledda tiden för en humaniorastudent idag är cirka 4 timmar i veckan. Det är 10 procent av den totala studietiden per vecka och mindre än hälften av den rekommenderade miniminivån för att ”kunna bedriva meningsfull undervisning” (9 timmar i veckan). I dagens högskola ska alltså studenten själv ta in avancerad kunskap om främmande språk, filosofi eller historia nästan helt på egen hand.
En liten klick studenter från studievana hem med bildningstradition klarar det förstås. Men dessa är få. Flera börjar använda ”fritiden” för att arbeta, andra hoppar av eller fortsätter med låga resultat.
Den bristande så kallade ”kontakttiden” med lärare är inte det enda problemet inom humanistiska utbildningar. Det saknas också infrastruktur och utrustning som är i fas med den ofta avancerade forskning som bedrivs inom exempelvis arkivforskning, digital humaniora och dagens tvärvetenskapliga laboratorier. Glappet mellan forskning och utbildning är helt enkelt för stort.
Bristerna beror främst på ett känt faktum, nämligen den påtagliga snedfördelningen i finansieringen av helårsstudenter. Till exempel: en medicinstudent får 138 000 kronor per läsår, en naturvetare 97 000 medan en student i samhällsvetenskap eller humaniora endast får 51 000 kronor (sifforna från den aktuella Lundrapporten).
Hur har då denna märkliga fördelning uppstått? Det vanligaste argumentet är att läkar- och ingenjörsutbildningar har en betydligt mer kostsam infrastruktur – med labbutrustning och liknande – och därför kräver extra resurser.
Men ett sådant resonemang är ofta både förenklat och missvisande i dag. Å ena sidan kan bruket av ny teknologi faktiskt dra ned de reella kostnaderna för en utbildning – genom allt från distansutbildningar utan fysiska klassrum till digitalt baserad peer-to-peer-undervisning. Å andra sidan finner vi en rad exempel på ny samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning som i lika hög grad utnyttjar avancerad teknologi (för digitalisering, för utveckling av nya kvantitativa såväl som kvalitativa metoder, och så vidare) och kräver labbliknande miljöer.
Men, framför allt: själva idén om att en infrastruktur för produktion och spridning av kunskap är detsamma som en uppsättning apparater ter sig ganska otidsenlig. I takt med ökat teknikberoende och en tilltagande automatisering generellt i samhället, blir det snarare tydligt att de materiella och personella resurserna för att bedriva seminarier, arrangera gästföreläsningar och skapa kritiska samtal utgör lika viktiga komponenter i denna kunskapens infrastruktur. Och sådan kostar, oavsett om den är ”teknisk” eller inte.
Ett annat argument som emellanåt lyfts fram gäller ”nyttan” med olika typer av kunskap. Vanligtvis tolkas denna nytta i ekonomiska termer och resulterar då i en värderingsskala som sammanfaller med ovan nämnda fördelning av resurser.
Men hur ska vi tänka kring nytta i en tid av ökade ekonomiska klyftor, eskalerande migration och klimatförändringar? Är det inte ”nyttigt” med en djupgående kunskap kring språk, etik, berättande och historia som gör det möjligt att möta dessa utmaningar? En sådan kunskap finns just hos humaniora och samhällsvetenskaper. Att vikten av dessa kunskapsområden också för ekonomi, innovation och export allt oftare lyfts fram borde egentligen inte förvåna någon (hör till exempel Ekonomiekot lördag 21 maj, 2016).
Det fördelningssystem som idag ligger till grunden för finansiering av våra utbildningar är alltså problematiskt. Inte bara vad gäller de snäva tolkningarna av teknik, infrastruktur och nytta. Utan också vad gäller synen på den kunskap som samhället behöver idag och – inte minst – i morgon. Är det något som de flesta forskare i de flesta discipliner är eniga om är att de frågor och utmaningar som tornar upp sig kräver en mångvetenskaplig kompetens. Ekologisk humaniora skapar berättelser om världen före och efter klimatförändringarna, digital humaniora utforskar hur kunskap förändras i det digitala samhället och språk- och kulturstudier kan ge svaren på hur nya medborgare kan integreras.
Den viktigaste länken mellan denna mångdimensionella kunskap och samhället är våra utbildningar. Och dessa måste stå i ständig kontakt med den forskning som utvecklas på olika områden. De två hänger ihop, och måste göra det i en demokratisk kunskapspolitik värd namnet.
Dessutom, som vi redan varit inne på, är detta en demokratisk uppgift också i en vidare bemärkelse. Om vi vill ha ett samhälle där alla ska ha möjlighet att bilda och utbilda sig – oavsett klass eller kulturell bakgrund – krävs en infrastruktur som stärker möjligheterna till undervisning och möten, mellan forskare och student, och, inte minst, mellan student och student. En aktiv seminariemiljö är ett förbisett redskap i byggandet av det demokratiska samhället.
Därför uppmanar vi till en översyn av de system som idag styr hur utbildningsanslaget – alltså den så kallade ”studentpengen” – fördelas. Vi efterlyser en mer dynamisk resursfördelning. Denna kan bygga på ett lägre basbelopp till samtliga utbildningar i kombination med en mer flexibel fördelning av medel utifrån olika utbildningars behov av undervisningstid och infrastruktur – behov som dock måste kalibreras i relation till kunskapsområdenas specifika villkor och i relation till de metodiska omvandlingar och de nya kunskapsbehov som samtiden uppvisar.
Denna förändring är inte endast en angelägenhet för studenter, lärare och forskare inom humaniora och samhällsvetenskaper. Det är en akut angelägenhet för samhällets framtida kunskapsförsörjning och demokratiska utveckling.
Jesper Olsson
docent och forskare i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet samt medlem i tankesmedjan Humtank
Anna Sofia Rossholm
lektor och forskare i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet samt medlem i tankesmedjan Humtank
Erik Cardelus
Fil. dr och forskare i språkdidaktik vid Stockholms universitet samt fd. ordförande för humanistiska fakultetsrådet, Stockholms universitets studentkår