Tänk dig en vanlig kväll i april. Du är nykär och går hand i hand med din partner på stan. Ni ska strosa längs shoppinggator och kanske köpa mjukglass i vårsolen. Inget kan förstöra stämningen nu. Sedan går allt mycket snabbt. Först hörs glåpord bakom er. Ni säger ifrån och möts av plötslig smärta i kroppen och huvudet. Slag, skrik och sparkar.
Historien är inte fiktion. Den 7 april misshandlades ett ungt homosexuellt par på Göteborgs centralstation. Enligt en av gärningsmännen blev hans “heder ifrågasatt” av det unga paret. Tingsrätten slog fast att motivet var att kränka offren på grund av deras sexuella läggning – attacken var alltså ett hatbrott. De tre gärningsmännen dömdes för misshandel. Påföljden? Två av tre kom undan med villkorlig dom och samhällstjänst, medan den tredje fick tre månaders fängelse. Milda straff. Hånfullt milda, rent ut sagt. I förlängningen är brottet ett angrepp mot varje människas rätt att oavsett sexuell läggning vistas i det offentliga rummet. Och vad sänder det för signaler när förövaren kan komma undan med endast samhällstjänst? Att kratta löv i parken?
Göteborgsfallet är mer än en enskild händelse. Det avslöjar farliga strukturer och värderingar som gror i Sverige. Mot intoleranta strömningar räcker knappast symboliska gester och hashtags på sociala medier. Inte heller politiker som gång på gång slår fast att “det är oacceptabelt”, utan att gå till handling.
Det är ingen hemlighet att förlegade värderingar är starkare i det polisen kallar “utsatta områden”, än i samhället i stort. Och nog är det ingen slump. Siffror från World Value Survey visar nämligen något intressant. Andelen i Sverige med hög acceptans för homosexuella är 81.3 procent. I Irak är siffran 3,6 procent, i Iran 3,5 procent och i Jordanien 1,1 procent, till exempel. Skillnaden är enorm, och människors grundläggande värderingar förändras naturligtvis inte i samma stund som de passerar en landsgräns. Därför är det inte konstigt att tryggheten för HBTQ-personer varierar med demografiska skillnader i olika stadsdelar. Men vad är egentligen friheten i innerstan värd, när tryggheten byts mot utsatthet bara några tunnelbanestationer bort?
HBTQ-rörelsen har jobbat länge och hårt för sina rättigheter. Inget har kommit gratis. De modiga män och kvinnor som protesterade vid Stonewall Inn i 60-talets New York är ett exempel. Den svenska kampen för friskförklaring i Socialstyrelsens trappa i slutet av 70-talet är ett annat. Tack vare dem kan jag och andra unga bögar leva öppet. Men det skaver när det plötsligt är farligt att visa sin kärlek offentligt. Det känns hopplöst att vi tvingas släppa varandras händer när vi kommer till ett otryggt område. Att vi upplever att acceptansen i samhället minskar, när den borde öka. Att utvecklingen tycks gå åt fel håll.
Låt mig tala klarspråk. Om inget görs kommer framtidens HBTQ-ungdomar inte nödvändigtvis vara tryggare än jag och mina kompisar är i dag. Det måste vi våga ta i. Trots att det är obekvämt. För den som tystnar av rädsla för att trampa fel, sviker den generation som idag och imorgon växer upp med att höra bög som skällsord, och skräms från att hålla sin partners hand offentligt.