Uppsala Vatten & Avfall AB (UVA) ändrar det rörliga priset från 26 till 16,68 kronor per kubikmeter för att värna vattnet. Det är absurt. Intäkterna för underhåll och investeringar fås genom att höja det rörliga priset, som hittills redan varit för lågt för att vara återhållsam med vårt billigaste livsmedel som mer än 90 procent används till annat ändamål.
UVA motiverar chockhöjningen av den fasta avgiften för alla med låg förbrukning, att alla hushåll har lika stor nytta av vattentjänsten. Det är fel.
Priset inkluderar bortforslandet av spillvatten, där kostnaderna är 20 procent högre än för tillförseln av färskvatten. Rätt slutsats skulle därför vara att priset måste stiga proportionellt med förbrukningen och inte tvärtom.
Förslaget från UVA har 4 oktober, med reservation av flera partier, röstats igenom i KV. UVA utnyttjar sin monopolställning, och beslutet är överklagat för att strida mot kommunallagen, miljöbalk, vattenlagen och diskrimineringslagen, eftersom det anses missgynna en stor grupp av småhushåll, som från och med 1 april 2020 skall betala flera gånger mer per kubikmeter vatten än storförbrukare (Mål nr 7082-19, Förvaltningsrätten i Uppsala).
Regeringen beslutar om miljöavgifter för att ändra människors beteendemönster vid användande av resurserna för att uppnå klimatmålen.
Vattentaxans konstruktion går i motsatt riktning mot regeringens linje att använda sig av ekonomiska styrmedel för att minska negativ miljö- och klimatpåverkan som också omfattar hushållning med vatten.
Jag undrar om den nya VA-taxan antogs med syfte att få ihop en budget för 2020?
I tidigare debattartiklar har UVA påpekat att vatten kostar cirka 0,04 kronor per liter. Enligt statistik används 140 liter dricksvatten per person och dygn, och UVA anger som mål att komma ner på 100 liter. Av UVA:s bokslut 2018 framgår att en stor andel av vatten som produceras inte faktureras, som är i storleksordningen av dricksvattenbehovet för den förväntade ökningen av antalet invånare fram till år 2050. Jag undrar varför UVA pratar om miljardsatsningar att hämta vatten från Dalälven, i stället för att effektivisera.
Jag ser det som som hån att UVA anför att det i den nya VA-taxan fortfarande finns en rörlig del kvar som ger möjlighet för ekonomiskt incitament att spara dricksvatten.
För ett hushåll med 50 kubikmeter årsförbrukning är den rörliga delen bara 18 procent av hela kostnaden. En sänkning av förbrukningen med 10 procent ger en daglig ekonomisk besparing för hushållet med cirka 23 öre.
Med den nya VA-taxan betalar hushåll med 50 kubikmeter dricksvattenförbrukning 95,38 kronor kubikmeter. Hushåll som förbrukar 300 kubikmeter faktureras med 29,80 kronor per kubikmeter.
Vad betalar kunder med förbrukning av flera tusen kubikmeter dricksvatten, ofta för ändamål som inte behöver dricksvattenkvalitet?
UVA valde taxemodellen i Publikation P96 av Svenskt Vatten, det vill säga en rekommendation som har formulerats för mer än 20 år sedan. Branschorganisationen skriver att vattenlagen är i behov att förnyas och förtydligar i sin miljöpolicy: ”Med hållbarhet menas att såväl miljömässig, social som ekonomisk hållbarhet uppnås.”
Inget av dessa kriterier uppfylls med Uppsalas nya vattentaxa. Effekten anser jag som förtäckt ”omvänd” höjning av kommunalskatten, eftersom den läggs på kommunens ekonomiskt svagaste.
Pengar för underhåll och effektivisering behövs och skall täckas med brukningstaxan, men bara för förvaltningsdelen med fasta avgifter. Produktionscykeln måste finansieras med rörliga avgifter.
Med ett högt rörligt pris finns det ekonomiskt incitament att bruka regnvatten, en miljöinsats med många positiva effekter genom spridning på den egna tomten och återföring till grundvatten samt avlastning av dagvattennätet som skulle minska faran för översvämningar vid störtregn och motverka breddning och utflöde av förorenat vatten i naturen.
Kampen för klimat och vatten hör ihop och det krävs medborgarinitiativ för att stoppa taxan.