Med anledning av missförhållanden vid ett småskaligt slakteri i Skåne har frågan om kameraövervakning vid slakterier i Sverige aktualiserats. Med all rätt. Det är självklart att såväl allmänhet som politiker reagerar och med krafttag agera för att stoppa hänsynslös hantering av djur.

Men det är inte bara allmänhet och politiker som reagerar. Även vi som representerar slakten blir bestörta. Det är i vår bransch yttersta intresse att vi har konsumenters, handelns och politikers förtroende. Ett enskilt slakteris missförhållanden är ett slag mot hela branschen.  Vi har ingenting att vinna på att mörka eller motarbeta. Vi behöver däremot ta detta tillfälle för att lösa problemen och inte falla för snabba lösningar som stillar opinionen.

Den ordning som vi i Sverige valt att ha innebär att de större slakterierna kontrolleras av Livsmedelsverkets veterinärer 8 timmar per dag, 365 dagar om året. Veterinären som alltså hela tiden kan överse hur arbetet utförs i alla delar av verksamheten. På dessa slakterier är det normalt 4-5 representanter från myndigheten. 95 procent av all djurslakt i Sverige sker vid slakterier som har denna ständig bemanning.

Läget är annorlunda vid de mindre slakterierna. Dessa har i dag inte ständig närvaro. Kontroll av djuren sker i stället före slakt och i efterhand av slaktkroppen. Vad som sker under slaktprocessen är obekant för myndigheterna. I de flesta fall så fungerar detta väl. Men som bilderna från Skåne visade finns utrymme för missbruk, vilket är förödande för såväl djur som utsätts som för oss som bransch.

Så vad är lösningen? Frågan som hamnat högst upp på agendan och som bland annat Miljöpartiet lyft som lösningen är kameraövervakning. En hänvisning som förekommer är att detta är normen bland flera länder i Europa. Så är inte fallet. Möjligheten finns så klart att frivilligt ha kameraövervakning men det är enbart på ett fåtal platser som det är krav. I flera länder, som exempelvis Norge, har frågan diskuterats men utan att beslut fattats. Anledningen är att frågan är komplex.

Om kameraövervakning ska bidra till ökad kontroll finns ett antal praktiska frågor att svara på:

  Menar de politiker som är drivande i denna fråga att kameraövervakning är att föredra före offentliga kontroller? Ska kameraövervakning ersätta närvaron av veterinär? Eller gäller kravet på kameraövervakning de mindre slakterierna där närvaro av offentliga kontrollanter inte finns på plats under hela processen?

  Hur säkerställs att kameraövervakningen bidrar till att upptäcka missförhållanden? Var ska de installeras och hur ska materialet gås igenom? Och av vem?

  Hur säkerställs integritetsskyddet för slakteriets personal? Det kommer uppenbart att bli mer utmanande att kunna attrahera nya medarbetare till bransch när det i arbetsbeskrivningen ingår att ständigt vara filmad.

  Hur ska myndigheterna få tillgång till filmmaterialet och hur ska materialet sekretessprövas och spridas?

  Och slutligen kostnadsaspekten – vad får det för effekter på branschen? Slår det undan benen för småskalig slakt i Sverige eller är det de större slakterierna som konkurreras ut?

Det är uppenbart att kameraövervakning väcker ett antal frågor som är viktiga att få svar på och i sina delar står i konflikt med både nuvarande kontrollsystem och lagstiftning. 95 procent av slakten i Sverige sker i dag alltså där det finns närvaro av offentlig kontroll varje dag, hela dagarna. Vi som bransch är givetvis inte främmande för att även kontrollsystemen blir mer digitaliserade för ökad rättssäkerhet och effektivitet. Detta är dock någonting annat än kameraövervakning. 

Den största frågan att svara på framför allt från de politiker som varit engagerade under de senaste veckorna: Hur ser vi på den befintliga offentliga kontrollen som i dag är norm? Litar vi inte på den? Om så är fallet behöver den offentliga tillsynen skyndsamt diskuteras i ett bredare perspektiv. Att addera kameraövervakning på befintligt system blir annars bara ett populistiskt utspel. 

Förtroende är en färskvara som ständigt behöver förtjänas. Vi som bransch vill säkerställa att vi är en bransch att lita på. Vi har varken råd eller tid att ägna oss åt symbolpolitik som ser bra ut på Facebook men som inte skapar förändring i verkligheten.