Bara nån timmes flygresa från Sverige ligger Belarus. När stora delar av Östeuropa demokratiserades efter det kalla krigets fall så fortsatte Belarus att styras diktatoriskt. Men i dag har många tröttnat på diktaturen. En webundersökning visar att bara tre procent vill ha diktatorn Aleksander Lukashenka kvar som president. Svaret? Webbundersökningar förbjuds. En populär presidentkandidat har satts i fängelse efter att valkommissionen ordförande konstaterat att han eftersträvar ett maktskifte. Oppositionspolitiker och demonstranter bötfälls och döms till fängelsestraff.
Den demokratiska oppositionen är mer välorganiserad och samspelt än tidigare och kräver reformer på en rad områden. Stödet för människorättsförsvarare och kampanjorganisationer ökar. Människor vågar ge sig ut på gatorna och visa sitt missnöje.
Diktaturen har misslyckats kapitalt med hanteringen av coronapandemin, med en huvudet-i-sanden-strategi samtidigt som vanliga människor med egna ögon kan se hälsokrisen i och krisen i vården.
Det belarusiska folket har tröttnat på diktaturen, men den svenska regeringen har tyvärr tröttnat på att bråka om bristen på frihet. Engagemanget för samarbete med diktatorns hejdukar är större än på många år. Utrikesminister Ann Linde gjorde ett artigt statsbesök hos Lukashenka i november 2019, det var det första officiella svenska regeringsbesöket sedan 1992. Biståndsminister Peter Eriksson delade scen med det Belarusiska icke-valda parlamentets vice talman Marianna Schcotkina i Sidas ljushall på Valhallavägen den 6 november förra året, och lovade omstart i Sveriges samarbete med Belarus med fokus på hållbarhet. Sverige ger stöd till den Belarusiska nationalbanken och bidrar till bygget av en rötgasanläggning i Baranovici. Genom EU och Världsbanken går ytterligare svenska pengar till att hålla regimen under armarna. Detta ger inte någon doft av frihet precis.
Nyligen har den svenska regeringen meddelat att man ställer in allt samarbete med den Kambodjanska staten, och man har inlett omfattande nedskärningar på biståndet till regimen i Tanzania. Detta är en följd av Januariavtalet där Liberalerna krävt minskat bistånd till odemokratiska regimer. Biståndsminister Peter Eriksson konstaterar att det är nödvändigt att skära ner då intresset för demokrati och jämställdhet är för lågt i dessa länders statsapparater. Samma sak bör gälla för Sveriges förhållningssätt gentemot regimen i Belarus. Makthavarna i Minsk känner att invånarna är mer skeptiska och besvikna, och man har därför ökat förtrycket. I det perspektivet måste den svenska rösten för frihet höjas, inte tystna. Det handlar om att tydligt markera missnöje och vara beredd att avsluta svenskt bistånd till regimen.
Presidentval ska hållas i Belarus den 9 augusti. Det blir en lång het sommar. Men vi som bryr oss om frihet från förtryck, inklusive Sveriges regering, kan inte välja hängmattan. Här finns en historisk möjlighet att främja en demokratisering i en sluten stat som ligger mycket nära Sverige. Regeringen har lanserat en demokratisatsning för biståndet, vilket är en följd av Liberalernas krav inom ramen för Januariavtalet. Då måste regeringen också vara beredd att lägga kraft bakom orden.