Byggprojekt i Uppland kräver stora mängder sten, grus och sand. Ett företag har nyligen ansökt om koncession att öppna en bergtäkt strax norr om Uppsala. Ansökan avser ett årligt uttag på maximalt 1 miljon ton, under 30 år. Vilka krav kan ställas på privata företag att följa klimatfärdplanen, som förutsätter fossilfria sprängningar och transporter?
Det andra exemplet är Sivia torg, som ser ut att rivas och ersättas av kontorshus, bostäder som Uppsala behöver, rivs. Hållbarhetsfrågan är hur komplexet ska rivas och vilka material som kan återcirkuleras, och vilka material som ska till tippen. Den relativt korta livslängden för många byggnader, 50 - 60 år, som är på väg att rivas i Uppsala, måste ifrågasättas. Klimatavtryck minskar ju om livslängden förlängs.
Klimatfärdplan förutsätter att cement och stål som ska användas i nybyggen ska vara klimatneutrala eller fossilfria. Koldioxiden från cementtillverkning ska särskiljas ur rökgaser, komprimeras och deponeras i uttömda norska oljelager. Planer finns än så länge bara på ritstadiet. Det som slår mig är det högmod som cementtillverkaren visat, man har velat skryta med en teknisk lösning, men har samtidigt inte förstått risker med fortsatt brytning på en allt torrare ö. Tilltaget påminner om en stor mobiltillverkare, som varit så övertygad om omöjligheten att knäcka mobilskyddet att man på flera år inte brytt sig att uppdatera säkerheten.
Konflikten på Gotland visar på ett betydligt större globalt problem, fixering vid tekniska lösningar för att undgå en klimatkris. Elektrifiering kräver omfattande brytning av sällsynta metaller i alltmer låghaltiga malmer, gruvbrytning äventyrar stora naturvärden i många länder.
Det fossilfria stålet ligger ganska långt fram. Två olika produktionslinjer ska uppföras. Den ena i Boden, H2GS, där man strömlinjeformar ståltillverkningen på ett radikalt sätt. Slutprodukten bir tunnvalsat stål nästan uteslutande för bilindustrin.
Den andra linjen, Hybrit i Luleå, ska ersätta masugnen där, resten av flödet förändras inte. Full nyproduktion kommer igång först framåt 2040. Stålindustrin omsmälter redan stora mängder returstål som blir till produkter till byggen mm. Detta omsmälta returstål är på ett sätt ungefär lika ’fossilfritt’ som den framtida produktionen med vätgas. Alla kan inte och kommer inte att kunna välja detta dyrare fossilfria stål, välsorterat stålskrot måste recirkuleras.
Hur betydelsefullt är det svenska stålexperimentet i internationell jämförelse? Australien exporterar årligen 1 miljard ton järnmalm, att jämföras med den svenska produktionen på ungefär 30 miljoner ton. Den svenska fossilfria stålproduktionen kan bli på sin höjd 10 miljoner ton. Globala prognoser pekar på att det framåt 2045 kommer produceras kanske 3,5 miljarder ton stål, både ur malmproduktion och omsmält returstål. Vårt bidrag på världsbasis är försvinnande litet.
Det fjärde byggmaterial som många räknar med är trä. Det pågår en infekterad strid om hur skogar ska skötas samt en huggsexa om all träråvara, som tycks kunna omvandlas till nästan vilken miljövänlig produkt som helst. Byggträ riskerar bli dyrare, ett stort glapp mellan produktion och efterfrågan finns redan. Om trä ska bli ett alternativ i större skala, måste det modifieras kemiskt för bättre mekanisk hållfasthet och längre livslängd. I så fall måste nya produktionsmetoder utvecklas så att mer av trädet kan användas hållbart och långsiktigt.
Eftersom omställningar förväntas sker med metoder och material som ännu inte blivit fossilfria, så kan man förvänta sig att atmosfärens CO2 halt kommer att öka med 2,5 ppm i kanske 20 år till.
1972 publicerade Romklubben en omtalad prognos, Tillväxtens gränser, som tecknade en dyster framtidsbild. Tillväxtoptimister avfärdade den, men bortsåg från tillväxtens avfallsproblem. Olika studier sen dess har utvärderat världens utveckling. Det fastställs att rapporten är den mest stabila ekonomiska förståelsen av den ekologiska uthålligheten, att vi redan om 20 år kan erfara mycket stora globala svårigheter.