2015 var ett viktigt år för miljö, klimat och hållbar utveckling. Merparten av väldens länder skrev på FN:s 17 hållbarhetsmål. 2015 antogs även en klimatplan på klimatmötet i Paris, COP21 (Conference of the Parties). Klimatplanen såväl som hållbarhetsmålen har tagits emot över förväntan.
Det är gott och väl. Nu kan man tro att det hela kommer att lösa sig, att vi kan slå oss till ro. Men det är nu arbetet såväl påbörjas som fortsätter. Nu återstår att implementera och leverera. Det gäller oss alla, från medborgare till företag, organisationer, kommuner, regioner och stater.
Läget är allvarligt, men även hoppingivande. Parallellt med att det är allvarligt ökar kunskapen kring problemen, liksom att vi ser allt fler lösningar såväl i det lilla som i det stora. Allt fler av oss märker att det som är bättre för naturen och miljön också är bättre för oss.
Mindre kött, mer frukt och grönt, att promenera och cykla är några exempel på vad som gör oss och miljön friskare. En ICA-handlare bestämde sig för att bara sälja bananer som var ekologiskt odlade. Sverige har världens högsta koldioxidskatt utan att ekonomin skadats. Ozonhålet över Arktis växte oroväckande. Ozonet skyddar oss för solens farliga strålning. Världen förstod allvaret och ozonförstörande kemikalier försvann från kylskåp och andra maskiner under 1980-talet och ozonskiktet läkte. Ett företag började på 90-talet sortera sina sopor i olika fraktioner och upptäckte att de tjänade pengar på detta. I stället för sopor blev deras avfall till resurser. Vi har visat att vi inte bara kan utan även gör. Nu behöver vi skala upp, i snabbhet och handling.
Trots så mycket kunskap, varför händer ändå så lite? Vi pumpar på med fakta och vetenskap. Vi vet så mycket och ändå händer så lite. Varför? En viktig förklaring är att vi använder för lite av kunskapen om hur vi människor fungerar. Vi är inte så rationella och logiska som vi vill tro. Förstår vi mer om oss själva kan vi göra mer. Fakta och vetenskap behövs, även om oss. Vi behöver en mångfald av lösningar som passar olika personer.
Vi har under de senaste 15-20 åren lärt oss mycket inom hjärnforskning och psykologi vad gäller vad som försvårar och underlättar att ta till oss miljöproblem och agera.
Vad har psykologi med hållbar utveckling att göra? Mer än vi tror. Några viktiga faktorer har Stoknes beskrivit i ”What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming”. Han beskriver fem hinder mot miljöhandlingar; distans, domedag, dissonans, förnekande och identitet. Distans uppstår när miljökonsekvenser är för långt borta för att vi ska ta till oss dem. Att glaciärer smälter är ett exempel.
Domedagsscenarier handlar om att vi har fått mycket kunskap som är tung och snarare väcker hopplöshet och ger klimatångest än handlingskraft. Dissonans uppstår när det vi lär oss står i motsättning till hur vi lever uppstår konflikter och därmed är det svårare att ta till oss. Det kan handla om att jag såväl flyger som använder bil. Förnekande uppstår när det vi läser och hör är för jobbigt att ta till oss. Identitet betyder att vi lättare tar till oss det som bekräftar vilka vi är och filtrerar bort det som motsäger detta.
Det finns dock ”botemedel” mot dessa hinder, och det är dem vi behöver fokusera mer på. Några exempel på dessa är närhetsprincipen, berättelser och visioner och att underlätta för oss att göra rätt. Närhetsprincipen handlar om att fokusera på det som ligger närmare oss. Det nära handlar om att agera på vad vi gör som personer, familjer och på jobbet.
Berättelser och visioner om hur alternativ kan se ut är viktiga. Vi har fått tillräckligt med domedagskunskap och behöver lösningar som är attraktiva. Vi kan arbeta med visioner i det stora såväl som i det lilla; vilket liv vill jag leva, hur kan vårt företag bli mer hållbart och kanske till och med får bättre ekonomi på kuppen, hur kan Sverige bli ett grönare land? Viktigt är att engagera de som berörs tidigt. Delaktighet är viktigt. Jobbar vi med visioner är det viktigt att inte bara tänka visionärt utan också tänka hur man kan ta sig mot visionen, en handlingsplan.
Vi behöver vi tala om för makthavare att detta är viktigt, premiera gott ledarskap och
Det är handlingen som räknas. Vi vill ofta göra mer än vi kan på grund av att ”rätt” handling kan vara svår att göra. Det kan vara outvecklad kollektivtrafik, att det finns begränsat med lokalt producerade, ekologiska varor i min butik eller brist på laddningsplatser för elbilar. Detta är något för politiker och andra makthavare och beslutsfattare att ta till sig och agera på. Vi vet, dessutom, att handlingar kan leda till attitydförändringar.
Vi måste och kan, vad är alternativet? Vi behöver kunna göra mer på konstruktiva och givande sätt. Det ska vara lätt att göra rätt, lokalt såväl som nationellt.
Ira Sundberg
Ekopsykolog, leg. psykolog, leg. psykoterapeut