Den 19 juli meddelade den Internationella domstolen i Haag sin dom rörande Israel.
Den Internationella domstolen i Haag (ICJ) meddelade den 19 juli sin dom rörande Israels ockupation av Västbanken och Östra Jerusalem.
Domen är en förödande vidräkning av Israel årtionden långa ockupation och förvaltande av de ockuperade områdena.
På punkt efter punkt slog domstolen fast att bosättningspolitik, tvångsmässigt övertagande av mark, tvångsmässig förflyttning av palestinier, tillämpning av israelisk lag på ockuperade områden, övervåld i stället för skyddande av befolkningen, den uttalade policyn att införliva ockuperade områden med staten Israel, förnekandet av palestiniernas rätt till självbestämmande är områden där Israel bryter mot internationell lag.
Domstolens slutsats är att Israel måste lämna de ockuperade områdena. Bosättningarna måste avvecklas.
Att den högsta internationella domstol vi har slår fast att Israel bryter mot internationell lag ger underlag för kritik och tunga åtgärder. Det handlar inte om tycke eller åsikt.
Man skulle kunna förvänta sig starka reaktioner från alla rättstänkande länder och organisationer, inklusive Sverige.
Men reaktionerna har uteblivit. Den svenska tystnaden är öronbedövande.
En tänkbar invändning är att en rad länder och internationella organisationer, som Sverige, i många år påtalat att bosättningarna är illegala. Detta har Israel ignorerat, man har anlagt nya i ökad takt.
Israels arroganta och avvisande reaktion på domen visar avsikten att fortsätta den förda politiken. Inte heller har den världsomfattande kritik landet fått för sitt ohyggliga krig i Gaza har fått dem att retirera.
Det finns därför anledning att fråga den regeringen och utrikesministern följande:
Delar man den ICJ:s argument och slutsatser i domen om ockupationen?
Varför proklamerar man inte högt och entydigt att så är fallet och agerar, om man nu accepterar domen? Saknar den svenska regeringen en moralisk kompass?
Det förväntade svaret är att man föredrar en enad reaktion från EU. Det skulle heller inte förvåna om man undviker att svara på den första frågan.
Visst, det är angeläget att det kommer en reaktion från EU som Sverige är del av. Det hindrar emellertid inte att Sverige agerar på egen hand och dessutom blir en del av en eventuell EU-reaktion.
Inte minst för att reaktionen, om den ens kommer, kan förväntas bli nedtonad då synen på Israel skiljer sig påtagligt bland unionens medlemmar.
Det är sedan länge fullkomligt klart att det är helt meningslöst att bara påtala Israels brott mot internationell lag och fastlagda principer om mänskliga rättigheter. De lyssnar inte.
Inte ens den världsomfattande kritik av det förfärande krig i Gaza har gjort intryck.
Om man anser det viktigt att internationell lag efterlevs och har någon moralisk kompass måste man vidta andra åtgärder än att påtala och uppmana.
Det uppenbara steget är att införa omfattande och djupgående handelssanktioner mot Israel.
EU har inget monopol på medlemsländernas utrikes- och handelspolitik. Därför kan Sverige själv fatta ett beslut. Dessutom bör Sverige kraftfullt agera för att EU inför sanktioner.
Den förväntade invändningen är att Sveriges handel med Israel är blygsam. Det är sant. De ekonomiska konsekvenserna för Israel vore små. Därför skulle handelssanktioner vara meningslösa.
Argumenterar man så måste också hävda att Spaniens erkännande av staten Israel är meningslöst då det saknar praktisk betydelse.
Betydelsen av sanktioner är inte ekonomisk. Den är politisk. De kan också få andra länder att följa Sveriges exempel.
Om regeringen värnar om internationell lag och har en moralisk kompass måste den införa handelssanktioner mot Israel och kraftfullt verka för att EU gör detsamma.