Under senaste veckan har det pågått stridsåtgärder mellan arbetarmarknadens parter i landets hamnar. Hamnarbetarförbundet genomför punktstrejker och arbetsgivarsidan, Sveriges Hamnar, stänger ute hamnarbetare från sina arbetsplatser.
Det som händer i hamnarna i allmänhet och i Göteborgs hamnar i synnerhet, är i högsta grad en angelägenhet för oss alla.
Det som står på spel är föreningsfriheten och rätten för löntagare att själva få välja sina företrädare.
När denna rätt äventyras hotas hela den modell som gjort så mycket gott för Uppsala och för vårt land. Om politiken ger vika för den utpressning som arbetsgivarna manifesterar och går med på att använda lagstiftning för att lösa konflikten, då kommer vårt samhälle att förändras i grunden.
I flera av landets hamnar har alla eller en mycket stor majoritet av hamnarbetarna valt att gå med i Hamnarbetarförbundet. Det är deras rätt att göra så. Hamnarbetarförbundet är en facklig organisation som står utanför de tre centralorganisationerna LO, TCO och Saco. Arbetsgivarsidan är inte nöjd med hamnarbetarnas val av facklig organisation och vill därför själva få bestämma vem som ska anses representera löntagarnas intressen.
Detta underkännande av grundläggande föreningsfrihet har manifesterats vid flera tillfällen de senaste åren.
Som ett dåligt aprilskämt införde arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar den första april förra året en utestängningspolicy, som innebär att Hamnarbetarförbundet utestängs från det fackliga inflytandet runtom i landet. Den mest allvarliga konsekvensen är att omkring hundra skyddsombud förlorar sina mandat och utestängs från det förebyggande arbetsmiljöarbetet och skyddskommittéer på arbetsplatserna. Sveriges Hamnars kompromisslöshet riskerar alltså hamnarbetarnas liv och hälsa.
Året dessförinnan genomförde Hamnarbetarförbundet en strejk under åtta timmar i Göteborgs hamn. Detta följdes av en fullkomligt oproportionell hämndaktion från arbetsgivaren APM Terminals, uppbackade av Sveriges Hamnar, som stängde ute hamnarbetarna från sina arbetsplatser och stängde ned hela den berörda terminalen i 371 timmar.
Denna lockout fick katastrofala följder för löntagarna men också för hela Västsveriges näringsliv.
Just denna konflikt fick den socialdemokratiskt ledda regeringen att avisera en inskränkning av strejkrätten.
Det Hamnarbetarförbundet vill är inte på något vis orimligt; ett kollektivavtal som är likalydande det avtal som redan finns med LO-anslutna Transportarbetarförbundet och rätten att få företräda sig själva i förhandlingar. Det är samma rättigheter som alla andra löntagare har på arbetsmarknaden och därför är förbundets förslag helt legitima. Men Sveriges Hamnar säger nej. De vill att Hamnarbetarförbundet ska lova att i all framtid följa de överenskommelser som arbetsgivaren väljer att göra med Transportarbetarförbundet, trots att Hamnarbetarförbundet i många hamnar är betydligt större och under lång tid haft fungerande modeller för inflytande.
Essensen i den svenska modellen, som gjort att vi i många decennier haft ordning och reda på arbetsmarknaden, ständiga förbättringar av arbetsmiljö, lönsamhet och produktionsökning, handlar om att vi låter arbetsmarknadens parter komma överens.
Detta i stället för att vi politiker med klåfingrighet ska detaljreglera villkoren på arbetsmarknaden. Kommer parterna inte överens finns tydliga regler för på vilket sätt de får vidta stridsåtgärder. Men nu när Sveriges Hamnar och några av deras medlemmar stänger hamnar och på det sättet utsätter hela den import- och exportkänsliga svenska ekonomin för påverkan vill politiken plötsligt frångå framgångsreceptet och med lagstiftning tvinga hamnarbetarna att ge vika.
Om regeringen går vidare med att använda lagstiftning i tron att det ska skapa ordning och reda i hamnarna så ger man inte bara efter för arbetsgivarnas utpressning, man gör dessutom hela arbetsmarknaden och vårt samhälle en stor otjänst. För de förhållanden som finns i dag, med flera olika fackförbund verksamma på samma arbetsplatser är inte på något vis unikt för hamnarna. Samma förhållanden återfinns på nästan hela arbetsmarknaden; på våra äldreboenden, i kommunkontoren, i tillverkningsindustrin, i polishusen och på våra sjukhus.
På otaliga arbetsplatser finns flera olika förbund som tillåts representera sina medlemmar, förhandla, och utse sina egna företrädare och skyddsombud.
Om de planer som finns på att med lagstiftning tillåta arbetsgivaren att själv välja vem som ska anses representera de anställdas intressen kommer miljontals löntagare, från arbetare till chefer, inte längre ha något att säga till om på sina arbetsplatser.
Det är många som påverkas när det vidtas stridsåtgärder i hamnarna, från den enskilde hamnarbetaren som inte vet om han eller hon kommer kunna betala hyran senare i vår, till alla verksamheter och företag beroende av hamnarna som ger näring åt vårt samhälle. Men hur smärtsamt det än är med konflikt är det inte politikens sak att lägga sig i och lagstifta bort löntagares rättigheter. Om det är något politiken kan göra så är det snarare det motsatta. Stå upp för arbetares rätt till föreningsfrihet, för strejkrätten, för arbetsrätten och för den svenska modellen. Det är lika viktigt för Uppsalas arbetsplatser som för landets hamnar. Hamnarbetarnas sak är vår.
Tobias Smedberg, kommunalråd för Vänsterpartiet i Uppsala