Situationen för Sveriges barnskötare är ansträngd och allt fler väljer nu att lämna yrket på grund av brister i arbetsmiljön och allt för låga löner. Uppsala är inget undantag.
Under flera år har trycket varit stort på den personal som har till uppgift att finnas till hands för våra barn, ge dem trygghet och omsorg. Allt för stora barngrupper i kombination med för lite resurser har slitit hårt på våra medlemmar. När vi nu ser hur barnafödandet minskar och trycket lättar, missar många kommuner chansen att minska barngrupperna inom förskolan.
I stället för att behålla befintlig personal ser man sin chans att dra ned på bemanningen ytterligare, med motiveringen att det råder arbetsbrist. Inom Uppsala kommun har man gått en medelväg och omplacerat många barnskötare till andra arbetsplatser, med andra arbetsuppgifter. Det är visserligen bra för de anställda, att de får behålla sina jobb, men det leder samtidigt till att situationen försämras för de barnskötare som blir kvar på förskolorna.
Kommunal Mitt genomförde i slutet av 2024 en enkätundersökning bland de medlemmar som arbetar som barnskötare i Uppsala kommun. Undersökningen visar bland annat att 55 procent av de svarande ofta eller alltid känner sig stressade på grund av sitt jobb, endast 4 procent svarar att de aldrig upplever någon stress kopplad till sitt arbete.
Samtidigt svarar 83 procent av barnskötarna att de regelbundet får utföra arbetsuppgifter som inte är relaterade till deras yrke och som i stället borde utföras av andra yrkesgrupper.
Många anställda inom förskolan vittnar om en underbemanning som gör personalen stressad och barnen otrygga. Ibland påverkas också säkerheten eftersom bristen på personal gör det svårt att överblicka allt som händer och sker i de stora barngrupperna.
Många i personalen känner också oro över att inte alla barn blir sedda, att detta framför allt påverkar barn som har särskilda behov och som skulle behöva extra stöd i vardagen, men som nu knappt får sina grundläggande behov tillgodosedda.
Precis som inom hemtjänsten brottas förskolan med ett stort antal vikarier och tillfällig personal. Detta påverkar naturligtvis verksamheten och i slutändan barnen, som upplever en rörigare tillvaro med många nya ansikten att förhålla sig till.
I undersökningen kan vi också se att det skiljer sig åt mellan förskolorna. Några tillfrågade upplever inte alls några problem, medan andra uttrycker stor förvåning över att man faktiskt lyckas få verksamheten att fungera, och samtidigt känner stor oro över att något ska inträffa, som exempelvis en olycka.
Det är kanske just det som är problemet: att man i många fall driver verksamheter som bygger på att personalen överpresterar eller förväntas trolla med knäna för att barnen ska få en så bra vardag som möjligt.
En sådan personal bör man vara rädd om och värdesätta högt. Extra tråkigt blir det då att läsa att nästan en tredjedel av barnskötarna svarar att de sällan eller aldrig känner sig uppskattade av sin arbetsgivare. Kanske är det också därför som 51 procent av de svarande uppger att de under det senaste året funderat på att sluta som barnskötare.
Om vi vill att förskolan ska vara en trygg och utvecklande plats, måste vi säkerställa att de vuxna som jobbar där har bra villkor och orkar stanna kvar i yrket.
För att bryta den negativa trenden krävs förändring. Kommunal kräver i årets avtalsrörelse att:
- Alla ska få högre löner med en särskild satsning på dem som tjänar minst.
- Löneavtalen ska vara tydliga och transparenta och utbildning och erfarenhet måste synas i lönekuvertet.
- Arbetstiderna ska vara hållbara så att man orkar jobba ett helt arbetsliv.
- Heltid ska vara norm på svensk arbetsmarknad.
Nu är det dags att uppvärdera barnskötarna och deras arbete. Vad kan vara viktigare än att ge våra barn trygghet och omsorg?