Upp till 90 procent av världens vatten bedöms i dag vara överfiskade eller maximalt utnyttjade. Problemet är minst sagt allvarligt. Förutom att fiskbestånd kollapsar, riskerar även hela ekosystem att drabbas på ett sätt som inte går att reparera under överskådlig tid. För Östersjön har undfallande politiker och användningen av ohållbara fiskemetoder i form av trålning bidragit till ett överfiske som drabbat torskfisket hårt. Nu kan det även få långtgående negativa konsekvenser för sillen och strömmingen.
Östersjön, en gång en pulserande livsnerv för kustsamhällen och lokal ekonomi, är nu enbart en skugga av sitt forna jag. Fisken som fiskas går inte längre till mat för människor utan mals i stor utsträckning ned till pellets för djurfoder. Samtidigt har tre av sju förvaltade fiskbestånd kollapsat.
Sammanfattar vi utveckling för Östersjön kan vi konstatera följande: Östersjötorsken kollapsade 2019 och har ännu inte återhämtat sig. Sillbeståndet i centrala Östersjön har minskat med 80 procent sedan 1990-talet. Dessutom ignoreras vetenskapliga råd trots risker med fortsatt fiske och kontroll av fisket är undermålig, vilket möjliggör omfattande bifångster och felrapporteringar. Industriellt foderfiske är i dag en förlustaffär för Sverige som kostar skattebetalarna över 600 miljoner kronor årligen.
I stället för att agera återvänder Sveriges ansvariga landsbygdsministrar, år efter år, från Bryssel med tomma ord om att värna både svenska fiskare och havsmiljön. Dock utan konkreta åtgärder eller resultat som värnar fisken och havsmiljön – varken på kort eller lång sikt.
Ett konkret och aktuellt exempel hämtar vi från årets kvotcirkus. EU:s ministerråd beslutade i oktober om kvoter för sill i centrala Östersjön på cirka 40 000 ton och skarpsill på drygt 200 000 ton. Det industriella skarpsillsfisket får dock stora bifångster av främst sill, vilket motsvarar ytterligare cirka 40 000 ton. Lägg där till den ryska kvoten på ca 25 000 ton (baserat på de senaste årens uttag) och vi summerar att det faktiska uttaget av sill i centrala Östersjön är över 100 000 ton. Det är mer än dubbelt så mycket som ministerrådet beslutat.
Situationen blir än mer absurt när Internationella Havsforskningsrådet (ICES) konstaterar att sillbeståndet i centrala Östersjön har nått en nivå där forskarna menar att fortsatt fiske kan leda till beståndskollaps. Den årliga förvaltningsplanen säger att fisket inte kan fortsätta om ett bestånd når en sådan nivå. EU-kommissionen föreslog följdriktigt nollkvot tidigare i år för allt riktat sillfiske i centrala Östersjön. Kommissionen grundade sitt förslag på ICES (Internationella havsforskningsrådet) råd och på de lagar som ska hindra att bestånd kollapsar.
När politikerna inser att de kan ha brutit mot lagen, eller att lagen helt enkelt inte passar de egna syftena, ger de EU-kommissionen i uppdrag att ändra lagen och ta bort den paragraf som ska stoppa fiske om bestånd hotas av kollaps. I EU-kommissionens utkast till lagändring framgår att fiskenäringen och medlemsländerna uttrycker oro över att den aktuella lagstiftningen inte är förenlig med andra regler och kan leda till allvarliga socioekonomiska konsekvenser för fisket. Det är således tydligt att det är ekonomin för det industriella foderfisket som står i fokus för Östersjön, inte havsmiljön eller kollapsande fiskbestånd.
Det är dags att politiken tar krisen för Östersjön på allvar. Östersjön räddas inte genom att politiker skriver om lagar som ska finnas till för att skydda fisken och den marina miljön. För att vända utvecklingen krävs att politiken tar ansvar för havets ekosystem – kvoter ska vara noll om det är så att fortsatt fiske riskerar fiskpopulationers överlevnad. Om fiske ska bedrivas, ska det göras för humankonsumtion med skonsamma metoder samtidigt som en effektiv övervakning införs. Det är nödvändigt för att bevara hotade fiskbestånd och känsliga ekosystem i Östersjön.