Antalet som insjuknar i covid-19 är i nivå med när situationen var som svårast under det föregående året. Socialstyrelsen uttrycker samtidigt oro för att en uttröttad sjukvårdspersonal får svårt att klara av en tillräcklig covidvård. Trycket på region Uppsalas sjukvård är återigen mycket högt och larmsignaler kommer från regionens lokala smittskydd men framför allt från ansvariga inom intensivvården och infektionskliniken på Akademiska sjukhuset. Krislägesavtalet är återigen aktiverat beroende på brist på personal med rätt kompetens. Många i vården tvingas arbeta 12-timmars pass för att möta upp mot de stegrade behoven. Covidsjuka flyttas till andra vårdgivare utanför regionen på grund av kapacitetsbrist på Akademiska sjukhuset.
Som en konsekvens av den tilltagande smittspridningen och den för sjukvården pressade situationen har Region Uppsala ytterligare skärpt rekommendationerna för munskydd i offentliga inomhusmiljöer och kollektivtrafiken där trängsel riskerar att uppstå. Parallellt med att tidigare skyddsåtgärder fortsätter att gälla.
Evidensläget i dag talar för användandet av munskydd. WHO uppmanar i höstas Sverige att rekommendera munskydd. Slutsatsen är tydlig, munskydd fungerar och skall användas. Men skall ses som komplement och kan inte ersätta andra åtgärder. Forskningstidskrifterna The Lancet och Nature har sammanfattat forskningsläget och menar att nya studier visar att munskydd avsevärt minskar riskerna för svår covidsjukdom. Vilket samtidigt sparar sjukvårdsresurser. Nature frågar samtidigt retoriskt, ”How much evidence is enough”? Som två professorer uttryckt det hela i Läkartidningen: ”läkarnas organisationer bör ta tydlig ställning för munskydd” och ”bästa tillgänliga kunskap är att använda munskydd”.
Samtidigt kan vi läsa på Folkhälsomyndighetens hemsida att myndigheten från januari i år baserat på tillgängliga vetenskapliga rapporter och kunskapssammanställningar tagit ställning till när och var det kan vara av värde att använda munskydd. Sammantaget bedömer myndigheten att det finns vissa situationer exempelvis i kollektivtrafiken då munskydd tillsammans med övriga åtgärder kan vara av nytta men att en bred och generell användning av munskydd i samhället inte är av värde. Folkhälsomyndigheten har likväl uppenbara pedagogiska svårigheter att nå ut till coronatrötta medborgare på ett sätt som motiverar tillräcklig efterlevnad av beslutade rekommendationer.
Smittspridningen anses till stor del ske i privata sociala sammanhang och på arbetsplatser. Detta talar på intet sätt emot munskydd även i dessa miljöer. Smittspårningen är lättare att utföra i begränsade miljöer i jämförelse med det öppna rörliga samhället. Vilket gör det möjligt att peka ut just dessa som smittdrivande. Samtidigt är det rimligt att anta att den generella smittspridningen i samhället ligger som grund för att smittan även når in till arbetsplatser och privata sammanhang. Coronakommissionen för ett liknande resonemang och menar att den generella samhällsspridningen är den enskilt viktigaste orsaken till att äldrevården varit hårt drabbad.
Vid nya samhällskriser som covid-19 då kunskapen för tillfället är bristfällig kan man inte som Folkhälsomyndigheten hävda att alla åtgärder måste vila på strikt vetenskaplig grund. Handlingsförlamning riskerar att bli konsekvensen i en sådan situation. När tillräckliga vetenskapliga underlag saknas bör myndigheter ändå kunna ta beslut som anses rimliga och utan uppenbara skadliga sidoeffekter. Det blir i just dessa situationer som myndigheternas egentliga kompetens och förmåga sätts på prov. Här kan man samtidigt tycka att Folkhälsomyndigheten agerat senfärdigt och inkonsekvent under stora delar av det föregående året.
Att Folkhälsomyndigheten sent omsider lämnat tidigare kategoriska motstånd mot munskydd och ändå svängt i frågan är bra. Ett motstånd som färgat åsikterna hos många av oss medborgare och som åtminstone tidigare under pandemin påverkat tilltron till munskyddets effekter. Än bättre är att allmänheten successivt ändrar inställning. En nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus visar att de som i dag anser att munskydd hjälper är klart fler än de som tvivlar på effekterna mot smittspridningen i samhället.
Fler av oss är i dag beredda att ta personligt ansvar genom att sätta på munskydd i offentliga miljöer i kampen mot smittspridningen. Detta bör stöttas och motiveras. Här har media en viktig uppgift.–