Nyligen uppgav tidningar och TV att klyftorna i Sverige var rekordstora. Inkomstskillnaderna år 2016 skulle aldrig ha varit större. Åtminstone inte sedan 1991 då SCB började beräkna Ginikoefficienten. Den bygger i princip på fördelningen av personliga inkomster (inklusive bidrag) efter skatt – den disponibla inkomsten. Teoretiskt kan värdet på koefficienten variera mellan 0 och 1. Värdet 0 innebär att alla har samma inkomst. Värdet 1 innebär att all inkomst är koncentrerad till en person.
Dessa extremvärden existerar naturligtvis aldrig. För OECD-länderna låg Ginikoefficienten år 2013 mellan 0,25 och 0,5. Sverige hade då 0,27 och USA 0,4. Koefficienten tycks stiga över tiden i så gott som alla länder. År 2016 var den 0,32 i Sverige. Liksom tidigare torde vi ändå ha en av de lägsta koefficienterna i världen.
Det som lyftes fram i media avseende SCB:s redovisning för 2016 var att befolkningen med de tio procent högsta disponibla inkomsterna förfogade över 27 procent av landets privata inkomster. Fyrtio procent av befolkningen hade 44 procent och resterande femtio procent hade 29 procent.
Ger de alarmerande rubrikerna om rekordstora klyftor, hänförliga till den ökade Ginikoefficienten, en rimlig bild av levnadsstandarden och dess utveckling i Sverige? Är de disponibla inkomsternas fördelning verkligen så avgörande för våra levnadsbetingelser? Återspeglar de fördelningen av landets resurser? Knappast.
I den normala beräkningen av koefficienten saknas en för Sverige viktig – och med åren allt viktigare komponent – den offentliga sektorns påverkan (exklusive direkta transfereringar). Här finns kostnader för utbildning, barntillsyn, assistenshjälp, investeringsstöd till bostäder, sjuk- och åldringsvård, polis- och rättsväsen, kultur och idrott, stöd till partier och media, försvar, vägar, flygplatser och kollektivtrafik och så vidare. Enorma belopp som vid en fördelning av nyttjandet skulle påverka och sänka Ginikoefficienten.
Om dess affärsdrivande verksamheter exkluderas, arbetar i dag cirka 1,3 miljoner inom den offentliga sektorn. Om åtta år påstås ytterligare en halv miljon behövas. Skattebetalningen till sektorn och sektorns utnyttjande är inte likvärdig. I princip stöds personer med lägre disponibla inkomster och lägre skatter relativt mer än de med högre – utan att det påverkar Ginikoefficienten. Men existensen påverkar definitivt alla svenskars liv. Klyftorna skulle bli enorma om alla i Sverige – fattiga som rika – i den mån de kunde, skulle betala de fulla kostnaderna för sitt nyttjande eller sin andel av den offentliga sektorn.
Med en ökande och alltmer individuellt påverkande offentlig sektor, blir den bild som Ginikoefficienten visar alltmer felaktig och oklar över åren. Dessutom förvrider den relativa storleken på den offentliga sektorn jämförelser mellan länder. Det innebär inte att koefficienten är fel att använda, men den måste tolkas korrekt och inte utnyttjas för att vilseleda. En koefficient på 0,32 innebär inte i sig att klyftorna är rekordstora. Den skulle varit påtagligt lägre efter en justering för den offentliga sektorns inverkan.
Över längre tid framstår den relevanta utjämningen i Sverige som mer uppenbar. Fråga den 1800-tals dräng som med kanske 80 timmars arbetsvecka låg på halm ovan kreaturen om då existerande klyftor, eller den flerbarnsfamilj som på 1930-talet levde i Stockholm inhyrd i ett enda rum. Välståndet har ökat inom alla inkomstgrupper.
Lars Landström
Ekon.och fil.dr