I Sverige har jord- och skogsbruket ett eget universitet – Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Det kallas för sektorsuniversitet och är placerat under näringsdepartementet som en del av näringspolitiken. Den ordningen har rötter i en tid då jord- och skogsbrukets utveckling var av central betydelse för välfärdsstatens utveckling. Då fanns starka motiv för att just dessa näringar skulle ha ett slags hjälpa-till-universitet baserat på deras speciella behov av utbildning och rådgivning.
I dag är denna ordning förlegad. Jord- och skogsbruket har som näringar minskat i betydelse under ett sekel, och deras storlek motiverar inte alls ett eget universitet. Men de naturresurser som jord- och skogsbruket förvaltar är viktigare än någonsin. FN:s agenda 2030 och dagordningen på COP 26 och andra klimatmöten ger en och samma signal; markens användning är en överlevnadsfråga för vår civilisation. En växande världsbefolkning måste få mat och varje hektar av skog har en roll att spela med sina viktiga produkter, liksom i kampen mot klimatkrisen och för den nödvändiga biologiska mångfalden. Jord- och skogsbruket vävs in i globala framtidsagendor kring miljö och social rättvisa. Svåra avvägningar står för dörren.
Det avspeglas också i forskningen på SLU som genomgått en stark internationalisering, satsningar på samhällsvetenskap och miljö- och klimatfrågor. Utbildning och forskning har breddats för att möta behov av kunskap inom vidare fält. Men den utvecklingen hindras av att universitetet förväntas att också vara röst åt dagens näring med sina specifika intressen och tidsperspektiv. På SLU är ”sektorn” hela tiden närvarande, i kulisserna eller på scenen.
Det senaste årets skogsdebatt har satt fingret på det här problemet. Den visar hur näringen har styrt forskning och utbildning in i en alltför smal fålla där det komplexa skogsekosystemet har reducerats till en industrigren vilken som helst. Nackdelarna med den begränsade synen på skogen som bara ett produktionssystem har med tiden blivit uppenbara. Nu när klimat- och miljökrisen är på väg att bli mer styrande i internationell politik så råder det i Sverige en stor brist på kunskaper om vilka miljövärden som faktiskt finns i skogen, om skogsbrukets miljökonsekvenser och om alternativa skogsskötselmodeller. Den kunskapsbristen präglar också politiken. När EU nu utvecklar en strategi för ett mer hållbart skogsbruk i Europa och en strategi för biologisk mångfald och en strängare klimatlag så väljer Sverige att bromsa eller stå utanför. Sverige kan inte längre stoltsera som modelland för hållbart skogsbruk. Vi har inte ens en klar idé om vad det skulle vara.
Klimat- och miljökrisen har gett SLU en ny kontext att verka i. Klimatomställningen går hittills alldeles för sakta och ett skäl är att starka krafter verkar för att försvara och bevara dagens ordningar. Både organisationer och människor vill helst fortsätta som förut – ”det förlängda nuet” regerar och bidrar till vår oförmåga att ta itu med långsiktiga problem. Samhället är inte ett gemensamt ”vi” som väljer framtid utan det finns vinnare och förlorare på olika lösningar. Därför är det en av forskningens viktiga uppgifter att kritiskt kunna granska processer och drivkrafter hos olika aktörer. Det fordrar ett universitet som inte sitter ihop med enskilda näringar eller intressen.
Universitetet måste förstås samverka nära med dagens jord- och skogsbruk. Men också fritt kunna utforska olika alternativ och visa konflikter mellan olika mål och mellan kort- och långsiktig nytta. Miljökrisen handlar till stor del om konflikter mellan nutida och framtida intressen. Om nutida perspektiv och intressen har för stort inflytande så bidrar det till vår oförmåga att ta itu med långsiktiga problem.
Alla de här principerna är svåra att hantera i en intressebaserad forskningsinstitution. SLU skulle få större status och legitimitet och hjälpa politiken bättre om det fick vara ett fristående naturresursuniversitet. Viktiga steg på vägen vore att flytta SLU från Näringsdepartementet till Utbildningsdepartementet och byta namn så att det blir tydligt att dess kärna är förvaltning av naturresurser, något mycket större och vidare än att utveckla en svensk näring i dagspolitiken.