Vi är på väg tillbaka till den sorts skolsystem vi hade före den gemensamma grundskolan etablerades, med en djup klyfta mellan det vanliga folket och en privilegierad grupp som gick i andra skolor. Nu delar vi återigen på barn efter familjeförhållanden och det i en skola som inte längre lockar våra begåvningar till att bli lärare.
För att förstå skolans utveckling och förfall är det viktigt att gå tillbaka till de idéer om en sammanhållen och jämlik skola som hade starka och välformulerade företrädare redan i slutet av 1800-talet. En av grundarna för detta var folkskoleläraren Fridtjuv Berg. I den lilla skriften ”Folkskolan som Bottenskola” skriver han något som kom att bli de två ledande linjerna i svensk skola fram till slutet av 1970-talet. Han skriver om skolan:
”Först och främst måste hon så inrättas, att hon drager förmågor till lärare- och lärarinnekallet.”.
Alltså, skolan bygger på att rätt personer blir lärare. Om man lyckas med det är ”det väsentligaste gjort”. Men han skriver också om betydelsen av att skolan blir hela befolkningens samlade intresse. Grunden för ett skolsystem som gav alla begåvningar en chans byggde enligt honom på att folket samlades runt ett skolsystem. Och för uppnå det var det avgörande att det parallellskolesystem som då fanns togs bort. En process som tog 100 år men som i slutet av 1980-talet hade fram till världens kanske bästa och mest likvärdiga skolsystem.
1989-1992 i Sverige rev man utan utredningar ner detta hundraåriga bygge och vi har återigen fått ett parallellskolesystem. Regeringens utredare Björn Åstrand har skrivit i ”Global Education reform” att den korta parentesen med ett likvärdigt och demokratiskt skolväsende är över sedan 1990. Men vad var det för krafter som rev ner världens bästa skola?
Kommunaliseringen som Göran Persson drev igenom bäddade för en växande ojämlikhet. Än värre blev det när regeringen Bildt friskolor och varje barn utrustades med en skolpeng. I dag har inget annat land i världen det system som fortfarande är vårt.
Ursprungligen krävdes en pedagogisk särprägel för varje friskola. Det var alternativa skolformer av typ Montessori eller Waldorf som därmed tycktes avses. Men strax ströks kravet på originalitet och därmed var fältet fritt för profillösa koncerner vars främsta mål var att göra vinst på skattepengar.
En rad skolaktörer som Kunskapsskolan, Internationella engelska skolan och Academedia tog för sig av det smörgåsbord som dukades upp. Friskolorna skiljer ut sig framför allt därigenom att de sparar in på lärarkrafter, oftare anställer lärare utan full utbildning och har sämre – om alls några – bibliotek. Det är inte en skola för kunskap, däremot för vinster.
Kommunaliseringen och friskolorna har de lett till ökad segregation. Rätten att välja har blivit rätten att välja bort kamrater med oönskad bakgrund. Den forskning som visar att socialt blandade klasser ger de bästa resultaten ignoreras fullständigt bland den privatiserade skolans försvarare.
Vi har sett en kommunaliseringsutredning, en OECD-kommission, en svensk skolkommission, en likvärdighetsutredning och nu också Jämlikhetskommissionens betänkande. Alla säger de en och samma sak, liksom lärarfacken och skolledarorganisationerna: Staten måste ta ett större ansvar.
Det bästa politiker skulle kunna göra är att åter ge staten fullt ansvar för alla grund- och gymnasieskolor. De så kallade friskolorna skulle då samtidigt befrias från osund vinsthets. Då ges en öppning för att fristående skolor kan finnas kvar om de drivs av pedagogiska idéer och inte av vinstmotiv.
Bara så kan den växande ojämlikheten mellan olika skolor bekämpas och både lärare och elever och samhället bli fria från dagens elände och klassrummen över hela vårt land åter en plats dit unga människor söker sig för att som lärare få intellektuell stimulans i frihet under ansvar.