Tänk dig själv att du kommer som flykting till Sverige hösten 2015. Du är femton till sexton år gammal och du har tagit dig fram till fots, under lastbilar, med farliga båtar, på överfulla tåg, till sist över bron från Köpenhamn till Malmö eller färja från Sassnitz till Trelleborg. Du har flytt från politiskt, etniskt och religiöst förtryck i ditt hemland Afghanistan. Sannolikt är du hazar, en särskilt utsatt etnisk grupp. Du söker skydd och trygghet.
I Stockholm har statsministern, inför en entusiastisk publik som fyller hela Medborgarplatsen, deklarerat att hans ”Europa bygger inga murar”. Myndigheter, organisationer och enskilda medborgare ställer upp. Du får mat, husrum, fotfäste i det nya landet. Månader och år börjar gå. Du studerar, lär dig svenska, arbetar, börjar se en framtid i Sverige.
Redan före regeringsskiftet i Sverige 2022 blir det svårare att få och förlänga uppehållstillstånd. Men när högerregeringen börjar styra med Sverigedemokraternas stöd, blir det värre. Du kan nekas förlängning av ditt tillstånd att vistas i Sverige, även om du har levt här en tredjedel av ditt liv, talar och skriver vårt språk, är mitt uppe i dina studier, eller redan har yrkesutbildning och har eller söker arbete inom sektorer där behoven i Sverige är stora. Det kan ändå bli nej från Migrationsverket och domstolarna, gång på gång, på gång.
Ändå kan du inte utvisas, fastän du saknar uppehållstillstånd. Det finns inga avtal om sådant mellan Sverige och talibanernas regim. Men nu är du papperslös, utsatt och oskyddad – utan normala rättigheter, utan möjlighet att försörja dig på den lagliga arbetsmarknaden eller fortsätta din utbildning. Du drivs rätt in i ”skuggsamhällets” sociala och ekonomiska misär.
Så bemöter den svenska regeringen i dag en begränsad grupp unga människor som har sökt skydd i vårt land – och som till en början också fått det – och som inte har någon annanstans att ta vägen. Människor som dessutom behövs på vår arbetsmarknad.
Skamlöst säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) att regeringen vill ”utrota” skuggsamhället. Men i detta fall gör man lika skamlöst precis tvärtom.
Det finns inga register över hur många afghaner som i dag lever papperslöst i Sverige, med utvisningsbeslut hängande över sig som inte kan verkställas. Möjligen ett par tusen. Åtskilliga i den ursprungliga gruppen från 2015-16 har trots allt hunnit få tillstånd. Andra har i desperation gett upp allt de satsat på här och gett sig av till andra länder i Europa, främst Frankrike, trots EU:s Dublinkonvention om att asyl bara får sökas i ett land. När ny ansökan ändå tas upp i Frankrike eller Tyskland, blir det en indirekt prickning av den svenska politiken, vars hänsynslöshet sticker ut i Europa. I praktiken vältrar den över på andra det skuggsamhälle den själv bidrar till att skapa.
De allra flesta i den grupp det här gäller är unga män. Ett fåtal är kvinnor. För dem görs trots allt undantag. De beviljas asyl. Talibanregimens specifika kvinnoförtryck blir lyckligtvis för magstarkt även för den nuvarande svenska regeringen.
För oss som skriver detta är slutsatsen enkel: Det politiska och sociala förtrycket i Afghanistan under talibanernas styre är i dag så hårt att det motiverar en flyktingamnesti för både kvinnor och män i den avgränsade grupp som kom till Sverige under flyktingvågen 2015-16 och i dag är papperslösa. De kan inte utvisas. Att förpassa dem till skuggsamhället är ohållbart och ovärdigt. De måste kunna stanna.
För internationella nätverket, Vänsterpartiet Uppsala