De förändringar av mediestödet som genomfördes förra mandatperioden har delvis haft önskad effekt. Ett exempel är Upsala Nya Tidnings utökade bevakning i hela länet. Och UNT är inte ensamma om att ha utnyttjat möjligheten. Runt om i landet har många kommuner som tidigare saknat eller haft mycket svag nyhetsbevakning nu någon form av lokaljournalistik på plats.
Dessvärre ser vi nu också baksidan av ett mediestödssystem utan regelverk som garanterar att bidragen går till seriöst redaktionellt arbete. Mediestödsnämnden betalar i år ut miljontals kronor i stöd åt publikationer som saknar ambition att ägna sig åt allsidig nyhetsbevakning. Nämnden kan inte göra annat, man har att följa de regler som finns. Men riksdagen måste nu korrigera svagheterna i mediestödet!
Presstödsreglerna var i allt väsentligt detsamma från 1970-talet till 00-talet. Motivet till stödet var att skapa förutsättningar för en mångfald av nyhetstidningar. Medan de stora tidningarna på respektive ort drog till sig annonsintäkter, behövdes presstödet för att skapa förutsättningar att också driva tidningar med små annonsintäkter. För att erhålla stöd ställdes bl a krav på att vara en allmän nyhetstidning med tillräckligt stor andel egenproducerat material, krav på att inte ha mer än 30 procents hushållstäckning på utgivningsorten, samt krav på att ha minst 2 000 prenumeranter.
Men i en tid när intresset att prenumerera på en dagstidning snabbt minskat, och där annonsörerna gått över till att köpa annonser på Google och Facebook istället för i lokalpressen, blev det tidigare presstödet otillräckligt. Några ”andratidningar” finns knappt längre, och även tidningar som fortfarande har en hög andel prenumeranter har svårt att gå runt ekonomiskt. Utmaningen är inte längre att vidmakthålla en mångfald av redaktioner runt om i landets kommuner, utan skapa förutsättningar för i alla fall någon lokalredaktion i varje kommun.
Därtill ha vi sett ytterligare en utveckling: framväxten av aktörer som söker presstöd, trots att de inte har ambition att driva en allsidig nyhetsbevakning. Redan 2010 hettade det till i dåvarande presstödsnämnden, när jag som ensam ledamot reserverade mig mot nämndens beslut att ge bidrag till tidningen Nationell idag. Bakgrunden till reservationen var att tidningen inte borde betraktas som en allmän nyhetstidning, eftersom man inte lyfte olika typer av nyheter, utan hade väldigt starkt fokus på att skriva om personer med invandrarbakgrund som begick brott. Att man inte räknat med att få presstöd illustreras av att deras kommentar till vad de skulle göra med de miljoner som nu östes över dem var att ”starta ett nationalistiskt dagis”. Nationell idag gick dock efter en intern konflikt i graven, men deras inträde i presstödssystemet medförde dels att frågan om att införa någon form av demokratikriterium för att kunna erhålla stöd började diskuteras, och dels att en rad andra aktörer fått vittring på möjligheten att finansiera ren propaganda med skattemedel.
Sedan dess har systemet reformerats på ett flertal sätt. Några av de viktigaste förändringarna är:
– Sänkt gräns från 2 000 till 1 500 prenumeranter.
– Möjlighet att också räkna intäkter från digitala prenumerationer som presstödsgrundande.
– Krav på redovisning hur presstödet använts, för att garantera att stödet inte slussas vidare till annan verksamhet.
– Noggrannare kontroll att tidningar som erhåller stöd faktiskt belyser en bredd av ämnen, och inte bara är inriktad på ett intresseområde.
– Uppmjukning av ”30-procentsregeln”, eftersom även tidningar med stor andel prenumeranter på utgivningsorten kan ha svårt att attrahera annonsörer.
– Utvecklingsstöd för omställning till digital utgivning.
– Särskilt riktat stöd till den som startar en nyhetsredaktion på orter där sådan saknas.
Något krav på att driva en verksamhet i linje med den svenska grundlagens utgångspunkter om alla människors lika värde har däremot inte införts, trots att motsvarande diskussion funnits beträffande föreningsbidrag, och att en riksdagsmajoritet där dragit slutsatsen att det är fel att ge skattemedel till verksamheter som motverkar grundläggande demokratiska principer.
Men det som sågs som självklart vad gäller föreningsbidrag betraktades som kontroversiellt när det gäller tidningsutgivning. I stället kopplades det nya mediestödet till krav på att utgivaren är ansluten till det pressetiska systemet eller på annat sätt kan visa att man agerar i enlighet med god pressetisk sed. Men förhoppningen att detta skulle stänga ute oseriösa aktörer har kommit på skam, och regeln har vistats vara fullständigt tandlös. Flera aktörer som näppeligen följer god pressetik har under hösten anslutit sig till systemet, trots att man bland annat hänger ut personer utan att ge dessa möjlighet att själva komma till tals och så vidare. Att man framöver kommer att dra till sig kritik för den ena publiceringen efter den andra torde man ta lätt på, när man genom att anslutas till systemet har lyckats kvalificera sig för att erhålla mediestöd.
De förenklingar som gjorts för att erhålla bidrag gör det än mer nödvändigt än tidigare att också komplettera reglerna med någon sorts demokratikriterium. Lika angeläget som det är att faktiskt skapa förutsättningar för lokaljournalistik, lika skadligt är det att ge skattemedel till aktörer som inte ens försöker återspegla vad som sker i samhället, aktörer som hittar på eller till och med uppmanar till hat & hot. De skattemedel som används till mediestöd måste gå till nyhetsredaktioner som bidrar till ökad kunskap och ökad medvetenhet om vad som händer lokalt, nationellt och globalt. Det handlar inte om inte tillåta vissa typer av åsikter. Den som vill driva propaganda för en sak har rätt att göra det. Men inte med hjälp av ett statsstöd som egentligen tillskapats för att ge förutsättningar att finansiera nyhetsjournalistik där den inte bär sig ekonomiskt på egen hand.