I en väl fungerande demokrati är spelreglerna alltid under lupp. I vårt land har demokratins olika funktioner varit föremål för flera utredningar, ofta med målsättningen att på olika sätt försvara och fördjupa det mest humana styrelsesystem som vi känner. Den skrivna författningen ska ständigt diskuteras och i förlängningen förändras. Grundlagar är inga eviga dokument. De bör förändras i takt med att samhället förändras. I några fall blir författningarna upphöjda till närmast heliga skrifter och ytterst svåra att ändra. USA är ett tydligt sådant exempel.
I vårt land föregicks vår nuvarande regeringsform från 1974 av många års utredning och diskussion, med strävan att nå så stor politisk enighet som möjligt.
Det får inte betyda att samtalet om grundlagarnas konkreta innehåll är slutdiskuterat.
Ett inslag i vår demokrati, som fick sin nuvarande utformning genom den så kallade Torekovkompromissen av år 1971, är bibehållandet av monarkin.
Kungadömet är en rest av tidigare odemokratiska system. Orimligheten som att statens högsta ämbete går i arv, liksom allmän åtalsfrihet och inlåsning i religion kan inte vara inslag i ett sunt folkstyre. Att ännu en majoritet ställer sig bakom ordningen, kan inte bygga på annat än känsloargument samt många politikers ovilja att av taktiska skäl driva frågan.
Om vi vill att statschefen ska vara symbol för vårt land och vår demokrati, måste denna utses på annat sätt än genom arv.
Ett säreget inslag i vårt statsliv är att den nuvarande statschefen får ett anslag på drygt 70 miljoner kronor för att ”täcka utgifter för statschefens officiella funktioner inklusive utgifter för kungafamiljen”, som det formuleras i budgetpropositionen. Hur dessa medel används redovisas inte.
Återigen görs här ett märkligt undantag. Vilka medel används för officiella utgifter och vad går till kungafamiljen. Man frågar sig varför detta undantag. Anslaget är ju skattebetalarnas pengar.
Representanter för Konstitutionsutskottet vill tillsätta en parlamentarisk utredning för att närmare föreslå hur många medlemmar i kungahuset som ska kunna få del av de medel som används för officiella uppdrag. Enligt utskottets skrivelse består kungahuset av 15 medlemmar, varav elva har arvsrätt till tronen.Utredningen ska samråda med hovet.
Förslaget från utskottet är trist läsning. Inga tankar om det orimliga i att skattebetalarna inte vet hur mycket kungen med flera har i arvode eller betalar i skatt.
Ingenting om redovisning och ansvarsutkrävande.Syftet är blott att förhindra en kraftig ökning av apanaget till följd av att fler personer kan få ärva ett uppdrag eller anser sig företräda vårt land. Även den som är anhängare av nuvarande system, måste reagera.
Varför inte låta utreda frågan om att hovet blir en myndighet som ger full insyn i hur hovet använder pengarna.
Riksrevision, riksdag och medborgare måste få full insyn i hur dessa skattemedel används, precis som i all annan offentlig verksamhet. Låt statschefen få ett månatligt arvode. Hur det används är kungens ensak. Åter tassar man som katten kring het gröt. Försiktigt och med ständig hänvisning till en snart femtioårig kompromiss som inte kan gälla hur länge som helst.
Visst låter det som en motsägelse att modernisera ett kungadöme, som borde höra hemma i sagornas värld. Men i detta fall gäller det medborgarnas pengar och rätten därmed till full insyn. Monarkin får inte fortsätta vara ett undantag från en allmän regel om insyn i offentligt finansierad verksamhet.