Forskningen lär oss att kriminalitetens viktigaste orsaker är segregation och ekonomisk ojämlikhet. Men den lär oss också att omgivningens förhållningssätt till kriminellt beteende är en riskfaktor för att en person ska utveckla en kriminell livsstil. Kriminalpolitisk debatt förs ofta som om det vore en turnering där debattörer tävlar med sin orsak. Alla strävar efter att vara den debattör som står ensam kvar med en orsak som övertrumfat alla andras.
Jag tror istället att vi måste lägga hela pusslet. Flera perspektiv och insatser kan leva sida vid sida. Vi har inte råd med annat när vi förra året hade 42 dödsskjutningar. Den yngsta som begravdes var 15 år. Fritidsgårdar kan spela en viktig roll i det förebyggande arbetet, och gör det ofta. Men för att utnyttja den fulla potentialen är det viktigt att veta vad vi vill åstadkomma med våra insatser.
I skolan och idrottsrörelsen är det en självklarhet med styrande dokument som pekar ut en riktning för verksamheten. Det är det inte för skattefinansierade fritidsgårdar. Det är med viss förvåning som jag konstaterar att så många debattörer bjuder motstånd mot kravet på ett jämställt, brottsförebyggande och inkluderande arbetssätt på våra fritidsgårdar.
För ingen kan väl påstå att ovan nämnda mål nås om det på en fritidsgård okommenterat visas videor på en storbildsskärm som glorifierar vapenvåld, kvinnohat och droger. Än mindre om fritidsgårdar okritiskt bistår vid produktion av sådan musik med tillhörande film.
Det faktum att det inte finns någon forskning om vuxnas tillåtande attityd mot våld, droger och sexism på en fritidsgård kan knappast vara ett argument mot att den saknar betydelse. För mig räcker socialtjänstens, skolans och polisens oro över hur så unga rånare som tio år gamla pekar ut yrkeskriminella och gangsterrappare som förebilder.
Vad jag velat diskutera är hur de förebilder som arbetar på fritidsgårdar ska förhålla sig till det våldsbejakande budskapet. Om de ska sanktionera det, eller utgöra en motkraft. Det handlar inte om att slita hörlurar från barn, utan om vad som ska prägla det gemensamma utrymmet i fritidsgården.
I debatten anförs ofta att ”ungdomar bara beskriver sin verklighet”. Jag kommer aldrig att acceptera att den som benämner kvinnor som horor speglar verkligheten. Den beskriver sin åsikt om kvinnor. Oavsett om den som uttrycker åsikten är från Grums, Ystad eller Stockholm är den lika unken.
Den som viftar med vapen och sjunger om hur man ska skjuta andra som inte betalar skulder beskriver inte verkligheten, utan hotar.
Om man är av uppfattningen att all musik endast speglar verkligheten blir följdfrågan vilken del av den som beskrivs? Fritidsgårdar borde väl rimligen kunna erbjuda någonting annat än de negativa inslagen som finns i unga människors liv? Eller ska fritidsverksamhet helt sakna styrning och bara vara en förstärkande spegel?
Den enes frihet kan innebära den andres ofrihet. Hela min politiska gärning går ut på att skapa ett samhälle där alla människor kan vara fria. Medlet är ett starkt samhälle där skatter tas ut för att röja stigar till ett gott liv.
Vi har dock alltid ett ansvar för våra egna val, och hur vi påverkar andra när de ska göra sina. Fler politiker oavsett nivå borde känna ansvar för att de skattepengar vi är satta att förvalta inte spelar kriminella och kvinnohatare i händerna.