Bedrägerier riktade mot personlig assistans och annan välfärd kostar stora belopp varje år, och alltför få bedragare upptäcks. Samhället i bred bemärkelse, såväl staten som de seriösa aktörerna, måste alla göra sitt för att stoppa denna stöld från välfärden.
Runtom i svenska regioner och kommuner försvinner miljontals kronor som i stället gynnar kriminella, gängbrottslingar och i värsta fall terrorister. Syd-regionen är näst mest drabbad. Det är den bistra sanningen bakom assistansbedrägerierna. En rapport från Noa i oktober ger viktig fakta, men sannolikt inte en heltäckande bild. Utifrån misstänkta assistansbedrägerier mellan åren 2019 och 2021 hittar man 377 fall, med 448 individer, varav en dryg tiondel (51) har koppling till organiserad brottslighet eller rentav terrorism. Flest fall, 141, finns inom polisregion Stockholm, sedan följer Syd (82 fall), Väst (48), Öst (36), Mitt (27), Bergslagen (25) och Nord (18). Problemet finns med andra ord i hela landet.
De redovisade fallen är sannolikt långtifrån alla. Noa gör bedömningen att brottslingarnas vinsterna från assistansbedrägerier är minst 300 miljoner kronor per år. På varje bedrägeri bedöms de kriminella tjäna 1,3 miljoner kronor.
Assistansbedrägerierna kan enligt rapporten bidra till en ny form av människohandel, där såväl brukare som assistenter blir ett slags varor – redskap för den organiserade brottslighetens stöldmaskineri.
Seriösa aktörer prioriterar bekämpning av fusk och svindleri. Vi på Humana, Sveriges största anordnare av personlig assistans, arbetar varje dag för att ge assistans på individens villkor, utveckla kvalitet och arbetssätt, och vara en god arbetsgivare för våra över 10 000 anställda personliga assistenter. Men vi har också förslag på vad myndigheter och politiker kan göra mer, och bättre.
Förbättrad myndighetsuppföljning. Befintliga verktyg för till exempel kontroller och hembesök kan användas i större utsträckning. En tydlig prioritering bör göras för att uppföljningen ska inriktas mot brottsförebyggande och -bekämpning.
Prövning av nya ägare. Ett befintligt verktyg är IVO:s prövning av ägares lämplighet. Vid överlåtelser av verksamhet, försäljning av ett bolag med tillstånd, finns möjlighet att ägarpröva även de nya ägarna. Detta bör göras regelmässigt.
Tillståndsplikt för alla utförare. Rekordmånga assistansanvändare har själva blivit anordnare av sin assistans och arbetsgivare för sina egna assistenter. Det kan vara ett bra exempel på egenmakt, men risken är att man fortsätter anlita aktörer som blivit av med sina tillstånd. För att komma åt alla oseriösa aktörer vore det rimligt att även egenanordnare av assistans behöver ha tillstånd och därmed också kan följas upp.
Regelmässig kontroll. Genom att följa upp alla assistansbeslut efter en viss tid får man en naturlig kontrollinstans för att upptäcka fusk och felaktigheter. Denna tydliga inriktning är viktig: det ska inte handla om att ompröva beviljad assistans för människor med oförändrade behov.
Ett enda statligt huvudmannaskap. Uppdelningen i statlig och kommunal assistans (över respektive under 20 timmar per vecka) leder till uppsplittring och minskade möjligheter att upptäcka välfärdskriminalitet. Det befintliga förslaget om att göra staten till huvudman för all assistans bör förverkligas.
Myndighetssamverkan och informationsutbyte. Assistansfusk kan upptäckas enklare om Försäkringskassans information om vilka som arbetar som assistenter, och exakt vilka timmar, kan delas med andra myndigheter.
Varje krona som försvinner till brottslighet, människohandel och terrorism är en krona för mycket. Även om svindlerierna är en liten del av assistansen, är välfärdskriminaliteten mycket skadlig. För tillit och legitimitet i samhället, för de som drabbas av det våld som bedrägerierna kan finansiera, och för de vars vardagsliv bygger på en fungerande assistans och välfärd. Vi vill kunna fokusera på att ge alla ett bra liv. Då krävs krafttag mot välfärdskriminaliteten.