I en intervju i SR:s Studio Ett den 6 mars, med anledning av att det då var 50 år sedan gällande regeringsform instiftades, hävdade talman Andreas Norlén att portalparagrafen i regeringsformen om att ”all offentlig makt utgår ifrån folket” (RF kap 1:1 §), det vill säga ”folksuveränitetstanken” fått ”ge plats för andra principer”. Detta påstående är ganska uppseendeväckande för att komma från talmannen i Sveriges riksdag. Principen om folksuveränitet kan inte, per definition, få ”ge plats för andra principer”. Då gäller den inte längre; suveränitet innebär odelbar och absolut makt – vare sig man gillar det eller inte.
Det vore uppseendeväckande om riksdagen stiftat grundlagar som innebär att folksuveränitetsprincipen ”fått ge plats för andra principer”. Men så har inte skett.
Av intervjun framgår det att Andreas Norlén med ”andra principer” avser medborgerliga rättigheter som införts i regeringsformens andra kapitel, till exempel Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Men att grundlagsfästa vissa medborgerliga fri- och rättigheter står inte i motsättning till regeringsformens portalparagraf om folksuveränitet. Dessa rättigheter är underordnade folksuveränitetsprincipen i den meningen att de tillkommit i kraft av att den gäller och att de kan avskaffas i kraft av att den gäller.
De paragrafer i regeringsformen som handlar om hur beslut om grundlagar ska gå till har inte ändrats. Fortfarande är det så att beslut om grundlagar skall fattas i två riksdagsbeslut med mellanliggande val – eller genom en folkomröstning om minst en tiondel av riksdagens ledamöter yrkar på det och om minst en tredjedel stödjer förslaget. (Se RF Kap.8:14 § och 16 §).
Att riksdagen ändrat grundlagen så att den förbjuder riksdagen att i vanlig lag kränka vissa rättigheter påverkar inte folksuveränitetsprincipens överordnade giltighet. Folksuveränitet skall inte förväxlas med obegränsad makt att stifta vanlig lag genom majoritetsbeslut.
Ytterst garanteras folksuveräniteten av makten över författningen. Väljarna och deras representanter kan stifta vilka grundlagar som helst, så länge de följer lagar som reglerar grundlagsbeslut följs. Regeringsformen stadgar inte några begränsningar för vilka grundlagsändringar man får införa.
Om det vore så att regeringsformen kompletterats med ”evighetsparagrafer”, av det slag som finns i den tyska grundlagen (som bland annat stadgar respekt för alla människors lika värdighet), skulle man kunna säga att folksuveränitetensprincipen fått ”ge plats för andra principer”. Men den svenska författningen innehåller inga ”evighetsparagrafer”. Och den är ur ett internationellt perspektiv ganska lätt att ändra på.
De grundlagsändringar som införts efter 1974 innebär att den svenska demokratin blivit mer ”liberal” i den meningen att domstolarna fått en mer oberoende ställning och att olika medborgerliga rättigheter har grundlagsfästs. Men det innebär inte att portalparagrafen ”fått ge plats för andra principer”.
Snarare är det så att portalparagrafen, och de regler för grundlagsbeslut som följer av den, har möjliggjort – och är förenliga med – de liberala förändringar som gjorts i 1974 års regeringsform.
Portalparagrafen är neutral i förhållande konstitutionella begränsningar av riksdagens makt att stifta vanlig lag. Även domstolsmakt, till skydd för grundlagsfästa medborgerliga rättigheter, utgår ifrån folket – om det är så att folket ytterst har makt över den författning som ger domstolarna denna makt. Det är den makten som portalparagrafen syftar till att skydda – och den makten har inte inskränks. Det kan man tycka att riksdagens talman borde ha sagt på 50-årsdagen av 1974 års Regeringsform.