Stora förhoppningar knyts då och då till utbyggnaden av fyrspår mellan Stockholm och Uppsala. Inte minst finns det förväntningar om att en sådan utbyggnad tillsammans med en anläggning av en spårvagn från en ny station i Bergsbrunna till Gottsunda skulle bryta den negativa utvecklingen för det sistnämnda området.
Arkitekten Fredrik Mats Nilsson (UNT 11/9) är en av de som har stor tro till effekterna av spårtrafiken. Hans argumentation bygger på att Gottsundas primära problem är dess geografiska placering och att ny kollektivtrafik skulle skifta området från periferi till centrum.
Därmed skulle förutsättningarna finnas för en förnyelse. Ett trendbrott för Gottsunda vore positivt och välkomnas säkerligen av alla men det finns skäl att tvivla på att lösningen är en spårvagnslinje. Gottsundas primära problem är inte dess placering i staden utan att området är ett typexempel på miljonprogrammets höghuslinje.
Två fakta är odiskutabla. För det första att det finns gott om välmående bostadsområden i Uppsala som ligger lika långt ut från cent-rum som Gottsunda. För det andra att normen är att miljonprogramsliknande höghusområden också är problemområden – inte bara i Sverige utan även internationellt.
Varför höghusområden så ofta är problemområden är välkänt. Anonymiteten och antalet boende i höghusen minskar ansvarstagandet för närmiljön och underlättar för kriminellt och antisocialt beteende.
Bristen på gränser mellan privata och offentliga ytor försvårar för de boende att sörja för och värna sina hem. Grönytor blir oanvända eftersom de ligger under de höga monotona betongväggarna. Som professor Anne Power påvisat i sin forskning väcker höghusområden i sig en känsla av obehag hos män-niskor. Man vill helt enkelt inte vistas i dem. Den så viktiga mänskliga skalan saknas i höghusbebyggelsen – det är den som får oss att trivas.
Just eftersom funktionalistiska höghusområden var en internationell trend finns det också gott om försök att förnya dem. Därmed går det också att utvärdera vad som fungerat och inte fungerat. Ett av de mest talande exemplen är Bijlmermeer i Nederländerna.
Bijlmermeer byggdes som en framtida utopi med tusentals toppmoderna stora lägenheter i höghus. Men området förföll snabbt. Män-niskor vägrade flytta dit – höghusen blev den ”sista utvägen” på den lokala bostadsmarknaden. Bijlmermeer blev ett utanförskapsområde med stora sociala problem. Myndigheterna prövade allt för att försöka vända utvecklingen. Renoveringar, sociala program, mer kommunal service, polisstation, fasadförbättringar, interreligiös dialog, kameraövervakning med mera, men inget gav effekt. Inte ens att man drog ut tunnelbana till området fick det någon effekt på utanförskapet.
Men till sist på slutet av 90-talet valde man ge sig på själva husen och då kom en vändpunkt. Kommunen gick fram med ett förnyelseprogram som innebar att många höghus antingen revs eller att man plockade av de översta våningarna så att de blev låghus.
Samtidigt kompletterade man områdena med nya radhus. Efter att de första etapperna var genomförda var de lokalboende så tillfreds att 7 av 10 önskade fortsatta demonteringar av höghusen och 8 av 10 ville se fler radhus. I dag är området förändrat. Bijlmermeer är fortfarande ett område där det bor socioekonomiskt svaga grupper och många olika nationaliteter - men det har växt fram en ny medelklass och området är inte längre en plats som människor aktivt söker sig bort ifrån.
Tittar man på internationella erfarenheter finns det väldigt lite som tyder på att spårvagn är lösningen för Gottsunda. Områdets bristande attraktivitet beror på husen och själva strukturen. Just nu håller Uppsala kommun på med ett nytt planprogram för Gottsunda. Förhoppningsvis kan kommunalvalet leda till att riktlinjen för det programmet ändras från att man ska trycka in ännu fler höghus till en radhuslinje.
Simon Westberg (KD)
Ledamot i Plan- och Byggnadsnämnden