Förra veckan beslutades det att Region Uppsala får ett nytt styre bestående av S, V, MP och C. Majoriteten av nämnderna skulle få bli desamma och man väljer att låta bli att upplösa dessa då majoritetsförhållandet fortfarande återspeglas av fullmäktige.
Som det ser ut nu så är det nästan bara ordförandeposterna i nämnderna som ska väljas om med hänvisning till kommunallagen. Alla partier får behålla sina mandat och allt är frid och fröjd kan man tycka, men det är inte riktigt så enkelt.
Det är nämligen så att det finns något som heter valteknisk samverkan, vilket betyder att partier kan gå ihop i olika konstellationer och skapa starkare grupperingar efter ett val, och på så sätt vinna fördelar i fördelningen av platser, genom att bland annat ta extra mandat där vågskålen annars skulle vägt åt andra hållet. Det betyder också att man har en större frihet att förhandla och fördela mandaten i nämnderna mellan de partier som ingår i en valteknisk samverkan. Det här kan ofta vara fördelaktigt för mindre partier som riskerar att inte få några platser alls om de agerar ensamma.
En gemensam valteknisk samverkan var det som alliansen bestående av M, KD, L och C gjorde efter valet 2022. Både Liberalerna och Centerpartiet är tämligen små partier och behövde hjälp att få representation i nämnderna. Men tack vare deras valtekniska samverkan så fick de flera ersättarmandat av gruppen som de aldrig hade fått på egen hand.
Det kan också vara värt att uppehålla sig litet vid fenomenet ersättare. Eftersom folk kan bli sjuka, vara bortresta, eller ha olika förhinder så måste det finnas representanter som kan gå in och tjänstgöra vid behov. Större partier får både fler ordinarie ledamöter och ersättare. Ju lägre röstandel ett parti får desto mindre blir chanserna att få in sina representanter, och de minsta partierna får oftast nöja sig med enstaka ersättare i någon nämnd, om ens det.
Kommunallagen säger att majoritetsförhållandet i fullmäktige ska återspegla det i nämnderna och det gör det i dag – om man inte räknar med ersättarna.
Att Centerpartiet nu behåller de platser man fick genom sitt samarbete med M, KD och L, även efter att man lämnat just det samarbetet, är inte alls snyggt. Det är fullt möjligt att de kvarvarande allianspartierna inte kommer att kunna ersätta sina egna ledamöter utan i stället tvingas se på när ersättare från politiska motståndare tar deras platser, eftersom de tidigare har “gett” ett antal platser till Centerpartiet.
Även oaktat det faktum att det är ett ohederligt agerande så är det även problematiskt ur flera synvinklar. Centerns position har nu rent tekniska orsaker, men vilar inte på ett mandat från väljarna. Det kan även sägas vara en demokratifråga där vissa partier kanske inte kan uppmuntra sina företrädare att syssla med politik för att mandaten “kapats” av någon annan. Skulle det här bruket bli vanligare så öppnar det för en del fulspel där man kan lova en sak dagen efter valet och lura till sig mandat för att sedan byta sida och göra den andra sidan svagare.
Det kan vara värt att veta att Sverigedemokraterna inte vinner någonting på att lösa upp nämnderna, det kanske till och med är så att vi förlorar lite på det. Men rätt ska vara rätt, och det handlar i grund och botten om rent spel. Vill man inte lösa upp nämnderna så är det enda hederliga om Centerpartiet vill behålla sin anständighet som ett demokratiskt valt parti att återlämna de mandat man fått av M, KD och C genom det gamla valtekniska samarbetet.
När det väl är gjort kan man efter bästa förmåga förhandla till sig nya mandat av den röda sidan bestående av S, V och MP som man nu satt sig i knät på.