Birgitta Ohlsson skrev i Dagens industri att varje kvinna bör ha 100 000 kronor i sparat kapital. I samma artikel påpekar hon även “Vi behöver inte vara några Marie Curie för att inse att den utbildning vi väljer påverkar vår framtida livsstil, och att hur mycket våra partners är beredda att dela på föräldraledigheten påverkar vår löneutveckling.” (Dagens industri 7/3 2017).
Vad Birgitta Ohlsson argumenterar för är att det enda sättet för kvinnan att få lika mycket makt över sitt eget liv som mannen är att bygga upp sitt eget ekonomiska kapital. Idén om ett så kallat “fuck off-kapital” har fått mycket kritik för att sakna ett klassperspektiv, främst från Lina Stenberg (Arbetet 6/2 2019). Stenberg menar på att det är rent och skärt klassförakt när högljudda liberalfeminister predikar självständighetskapital. Stenberg lyfter att LO-kollektivets kvinnor har en genomsnittlig inkomst på 18 400 kronor i månaden, jämfört med 31 400 för kvinnor i tjänstemannayrken och 40 700 bland män i tjänstemannayrken. För en kvinna med en lön på 18 400 kronor så kommer det ta många årtionden att spara ihop 100 000 kronor.
Med utgång i Stenbergs argumentation om att fuck off-kapitalet saknar klassperspektiv vill vi i Laboremus ytterligare problematisera fuck off-kapitalet och dess plats i det feministiska medvetandet.
För det första så argumenteras det ofta från högerfeminister att ett fuck off-kapital ger kvinnan makt att välja sitt eget liv, till exempel att lämna sin relation eller att byta arbete. Att pengar ger makt är tyvärr en universell sanning som är svår att undvika. Däremot vänder vi oss å det starkaste mot att det enda sättet för kvinnan att kräva makt i sin relation är att spara sina pengar. Som Stenberg poängterar så har LO-kvinnan en genomsnittlig inkomst på 18 400 kronor i månaden med små marginaler att kunna spara ihop sitt fuck off-kapital och att kunna spara ihop de 100 000 kronor som Ohlsson tycker att alla kvinnor ska ha ter sig som en smärre omöjlighet. Fuck-off kapitalet presenteras som lösningen på alla strukturella problem som någonsin drabbat kvinnor.
För det andra implicerar fuck off-kapitalets existens att det finns en dygd i sparande. Den kvinna som sparar sina pengar för att kunna lämna sin livssituation har gjort rätt för sig. Det skuld- och skambelägger därmed den kvinna som inte haft den ekonomiska möjlighet att göra detsamma.
Vi förväntar oss inte att den som plötsligt blir sjuk står beredd med en buffert för att täcka kostnaderna, utan då går den allmänna välfärden in. Varför är det då rimligt att vi förväntar oss av kvinnor att gardera sig för det värsta med, vad som för många arbetarkvinnor är, en smärre förmögenhet? “Fuck off-kapital” är närmast att jämföra med en privat hustrumisshandelsförsäkring som ansvarstagande kvinnor förväntas bekosta på egen hand.
Ohlsson sätter fingret rätt på problemet men kommer ändå till helt fel slutsats. Precis som hon skriver tar kvinnor ut en oproportionerligt stor del av föräldraförsäkringen och är överrepresenterade i lågavlönade yrken vilket ger kvinnor sämre ekonomiska förutsättningar än män.
Lösningen på kvinnors ekonomiska utsatthet är inte någon slags Avanza-feminism där kvinnans grad av frihets mäts i hur mycket pengar hon har på sitt investeringssparkonto. Det som behövs är faktiska reformer och riktade välfärdssatsningar så att kvinnors möjlighet att lämna destruktiva relationer inte hänger på hur flitigt de har sparat pengar de senaste åren.
Det enda fuck off-kapital en kvinna behöver är staten. Vi behöver ett starkare socialt skyddsnät för utsatta kvinnor. Vi kräver mer pengar till kvinnojourer och skyddade boenden. Vi kräver högre löner för kvinnor i LO-yrken och högre pensioner. Vi kräver också en bättre bostadspolitik där det finns hyresrätter med en rimlig hyresnivå tillgängliga för kvinnor som snabbt behöver lämna sin relation. Ett fuck off-kapital är inte universallösning för de strukturella problem som drabbar kvinnor. Det enda fuck off-kapital en kvinna behöver är en stark välfärdsstat som finns där oavsett ekonomiska förutsättningar.