REPLIK
Hans Persson skriver (UNT 29/11) att skolan är för viktig för att skötas av marknaden. Argumenten är de vanliga fördomarna att friskolor handplockar duktiga elever, tar marknadsandelar genom vidlyftig betygssättning samt att dess ägares enda syfte är att tjäna pengar. Sanningen är dock att friskolor tar emot även barn som har det tufft. Att beskriva friskolor som en slags elitskolor dit föräldrar skickar sina barn för att slippa sociala problem och vars ägare drivs av cyniska vinstintressen är fördomsfullt och fel. Det är ett påhopp mot personal, lärare och skolledare som varje dag kämpar för barn och ungdomars rätt till kunskap och trygghet.
När Hans Persson talar om att skolan är för viktig för att skötas av marknaden avses pedagogers rätt att driva skola. Företag som idag levererar allt från toapapper till datorer ska tillåtas göra vinst. Gränsen tycks gå vid pedagoger där en klar majoritet är kvinnor. Dessa ska fråntas möjligheten att starta, driva och tjäna pengar på sin yrkeskunskap. Män ska fortsatt erbjudas fri tillgång till skattekollektivets pengar, men för kvinnor ska dörren stängas.
Forskning och studieresultat visar att friskolor lyckas minst lika bra som kommunala skolor. Det beror inte på att de drar ner på kunskapskraven utan för att de förmår att bedriva verksamheten mer effektivt. Friskolor bidrar, både pedagogiskt och organisatoriskt, till att utveckla den svenska skolan.
Den svenska skolan brottas med stora utmaningar. Fokus ska läggas på kunskap, ordning, respekt och föräldraansvar. Att vissa skolor går med vinst beror på att föräldrar aktivt valt dessa skolor för att de anser att de erbjuder den bästa undervisningen och tryggaste miljön för deras barn. Krav ska alltid ställas på att skolor håller hög kvalitet. Att genom friskoleförbud stänga även bra skolor för att komma åt de dåliga är däremot fel väg att gå. Vi behöver en mångfald av aktörer och alla skolor ska vara bra skolor. Inget annat duger. Historien lär oss att valfriheten alltid kommer utmanas. Hans Perssons debattartikel är en påminnelse om att friheten alltid behöver sina moderata vänner.