God växthälsa är en absolut nödvändighet för mänskligheten, vilket speglas i FN:s hållbarhetsmål om avskaffad hunger och bevarad mångfald.
En växande global befolkning gör att vi, enligt FAO, kommer att behöva öka livsmedelsproduktionen med 60 procent till år 2050.
Stort – kanske alltför stort – hopp sätts till skogen som kolsänka som sväljer det globala överskottet av koldioxid och som producent av växtmaterial som kan ersätta fossil energi. För att växterna ska kunna leverera dessa tjänster måste de vara friska. I dag minskar skadegörare (till exempel. svampar, insekter, ogräs och nematoder) skördarna globalt med 40 procent, motsvarande mer än 2 000 miljarder kronor årligen, och hotar den biologiska mångfalden.
För att öka medvetenheten om vikten av friska växter har FN utsett år 2020 till det internationella året för växthälsa.
Det finns många akuta hot mot livsmedelsproduktionen. Världen över angrips veteodlingar av flera sjukdomar. Svartrost har tidigare ansetts lokalt utrotad eller ett problem som lösts med resistenta växter men har nu åter påträffats, även i Sverige. ”Wheat blast” är en sjukdom som 2016 angrep 70 procent av allt odlat vete i drabbade områden i Bangladesh, och i Indien bränns vetefält för att och hindra vidare spridning. Risken för denna typ av angrepp är störst när växter utsätts för nya, invasiva arter de inte utvecklat försvar mot.
I princip alla stora sjukdomsutbrott de senaste århundrandena har orsakats av att människan aningslöst fört samman kulturväxter och deras fiender.
Potatisbladmögel från Amerika orsakade en miljon irländares död i svält 1845–49, kastanjekräfta från Asien utrotade under i början av 1900-talet i princip kastanjeträdet i USA, och miljarder almar världen över har de senaste hundra åren dukat under i almsjukan. Skadegörare utgör kritiska hot mot såväl ekologisk mångfald som livsmedelsförsörjning. Med ökad globalisering sker allt oftare nya oönskade möten. Vi efter lyser en politisk tydlighet i hur vi ska hantera dessa hot.
Klimatförändringarna, som vi hoppas växterna ska hjälpa oss hantera, ökar också risken för angrepp.
I Sverige har vi varit förskonade från många angripare tack vare kalla vintrar. När dessa blir mildare kan fler skadliga arter överleva. Granbarkborren, som sedan länge angriper våra skogar, har gynnats av klimatförändringar och har de senaste åren haft fler generationer per år än tidigare. Det har lett till att den i Sverige i år orsakat virkesförluster motsvarande åtta procent av hela årsavverkningen till ett värde av tre miljarder kronor. I Centraleuropa är angreppen än värre och har orsakat nästan sju gånger större virkesförluster. I Tjeckien anses 80 procent av granbestånden vara hotade.
Vi har olika strategier för att motverka dessa härjningar. Vi har infört regler för handel med känsliga varor från angripna platser, vi utbildar jord- och skogsbrukare om nya rön och vi ger stöd till forskning på hållbara bekämpningsmetoder som kombinerar biologisk och kemisk bekämpning för att minimera kemikalieanvändningen. Men strategierna ger inte ett fullständigt skydd och nya introduktioner sker ständigt.
Vi behöver alla förstå riskerna med att ta med frukter, frön eller växter hem från utlandet.
Det borde också vara lika självklart att kontrollera ursprungsmärkningen när man köper en planta som när vi handlar vår mat.
En invasion är relativt lätt att slå tillbaka i sitt allra tidigaste skede om den bara upptäcks. Om tillräckliga resurser läggs på tidig upptäckt av skadegöraren, genom övervakning, rapporteringskanaler för markägare, arbete i fält, ersättning för saneringsåtgärder, insatser i tullen etcetera, ökar möjligheterna att göra verkningsfulla insatser.
Ett exempel på detta är kampen mot almsjuka på Gotland. Genom att identifiera och ta bort angripna träd på ett mycket tidigt stadium har öns övriga almar bevarats, tillsammans med alla kulturella och biologiska värden som finns kopplade till dessa miljöer.
På liknande sätt skulle man kunna hindra en förväntad invasion av malörtsambrosia, ett konkurrenskraftigt ogräs med kraftigt allergiframkallande pollen.
Men för detta krävs en politisk vilja att kontinuerligt och långsiktigt möjliggöra tidig upptäckt och sanering.
Sådana åtgärder kan rädda enorma belopp för lantbruks- och skogsproduktionen. I dag måste dock markägaren i de flesta fall själv stå för den ansenliga ekonomiska förlusten det innebär att ta ner en angripen skog, trots att insatsen är det övriga samhället till stor nytta. Ett försäkringssystem skulle öka enskilda markägares vilja att ta bort angripna växter innan sjukdomen sprider sig.
Modern teknik ger oss enorma möjligheter att agera för friska växter inom produktion och naturliga ekosystem. Spor- och insektsfällor kan användas för att läsa av vilka organismer som är aktiva, och nya DNA-metoder kan ge svaret nästan i realtid. Satellitbilder och artificiell intelligens kan bidra till att identifiera angripna platser. Innovationsstöd skulle kunna påskynda utvecklingen av fungerande system för upptäckt och identifiering av skadegörare.
För att ha en chans att uppnå FNs hållbarhetsmål om avskaffad hunger och bevarad biologisk mångfald behöver vi:
– förhindra att skadegörare introduceras till nya platser, genom ett medvetet ansvarstagande och fördjupade kunskaper om skadegörares spridningsvägar och ekologi
– tidigt identifiera de som ändå introduceras, med hjälp av integrerade prognosverktyg och övervakning
– minska de skador de orsakar genom att utveckla nya ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara odlingssystem med miljövänliga bekämpningsmetoder och sjukdomsresistenta grödor.
Det är vår förhoppning att forskare, politiker, näringsidkare och myndigheter under växtskyddsåret 2020 tillsammans sätter fokus på det livsavgörande behovet av friska växter.