Vi som var med i Moderata Ungdomsförbundet (MUF) under åttiotalet deltog i den politiska kampen för en skola byggd på valfrihet och kunskap. Gång efter annan fick vi bemöta vänsterns sckräckvisioner och påståenden om allt ont som skulle hända om människor själva fick välja skola för sina barn. Vi vann den striden och regeringen Bildts friskolereform har möjliggjort att tusentals nya skolor tillåtits starta.
Reformen innebar att den gamla socialistiska enhetsskolan byttes mot pedagogisk mångfald och ett tydligt fokus på att förmedla kunskap.
Några år tidigare hade dåvarande skolministern Göran Persson kommunaliserat den svenska skolan. Detta var en mycket kritiserad reform men den innebar att borgligt styrda kommuner tilläts anamma den nya tidens skolpolitik och uppmuntra till att friskolor startade i den egna kommunen oavsett politisk färg på regeringen i Stockholm. Samtidigt valde socialistiskt styrda kommuner att låtsas som om inget hade hänt inom svensk skola.
Trots att snart trettio år har gått sedan friskolereformen infördes saknar alltjämt drygt hundra svenska kommuner ett friskolealternativ på grundskolenivå.
Borgerligt styrda kommuner har väsentligt mycket bättre skolresultat. Mångfald berikar och ger också de kommunala skolorna större frihet. Makt har flyttats från byråkrater och slutna sammanträdesrum. Varje dag går 340 000 barn och ungdomar till en fristående skola. Där har alla dessa sin vardag och trygghet. Vänsterpartierna vägrar dock att ge upp kampen för att begränsa människors frihet. Vänsterledaren och tilltänkta skolministerkandidaten Lars Ohly höll valåret 2010 ett beryktat sommartal där han pekade ut vänsterpartiets visioner för de närmaste åren. Hans viktigaste budskap var att han, från och med 2013, ville förbjuda skolor drivna i aktiebolagsform. ”Vi är de vinstdrivna skolornas fiende i svensk politik” utropade Ohly stolt.
Där och då sågs Ohlys uttalande som så extremt att det knappast gick att ta på allvar.
Valfriheten var där och då något helt självklart, vilket gjorde att inte minst vi moderater intog en alltför passiv roll i debatten. Inga politiska segrar är dock givna och eviga. Vi ser nu hur vänsterns fördomar om friskolor som elitskolor som riskkapitalister skinnar på pengar vinner terräng i debatten. För detta är inget annat är ideologiskt färgade fördomar. De flesta ägare av friskolor äger en eller två skolor och andelen barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning är bara marginellt högre på fristående skolor.
Detta till trots presenterade regeringen i veckan nyheten att de var överens med Vänsterpartiet om ett förslag till tak för vinster i välfärden.
Ett vinsttak hotar den svenska friskolemodellen. En modell som har gett inte minst kvinnor möjlighet att starta eget företag och förverkliga sina drömmar. Ett sådant tak riskerar att kasta oss trettio år tillbaka i tiden till en slags enhetsskola 2.0 där makt flyttas tillbaka till politiker och byråkrater. För oss moderater är detta en farlig, orättvis och omodern politik där politisk ideologi tillåts gå före hur verkligheten faktisk ser ut. Den svenska skolan har många och stora utmaningar. Vi behöver lyfta begrepp som kunskap, ordning, respekt, betyg och valfrihet. Det är utifrån dessa som visionen om Europas bästa skola kan byggas.
Det är när man granskar vilka praktiska konsekvenser det rödgröna förslaget skulle få för svenska barn som politiken blir på allvar.
Vi moderater ser valfrihet och välfärd som varandras förutsättning. Den friskolereform som sjösattes av den borgliga regeringen i början av nittiotalet har betytt oändligt mycket för många barn och deras föräldrar. Dessa skolor har inneburit pedagogiskt nytänkande kring kunskap, arbetet mot mobbning och hur man organiserar undervisningen. Friskolorna har därmed bidragit till att göra de kommunala skolorna bättre. Konkurrensen mellan skolor för att locka till sig nya elever innebär att skolorna ständigt behöver leverera sitt bästa och tänka innovativt för att hålla sig på topp.
Låt oss inte straffa vare sig kommunala skolor eller friskolor som presterar bra, låt oss låta dem leda vägen framåt och höja kraven och lägstanivåerna istället.
Moderaterna är frihetens parti. Vi lägger nu av allt att döma en period av politisk konsensus bakom oss och ser hur de ideologiska skillnaderna mellan frihetliga och kollektivistiska idéer blir större och tydligare. Det är en kamp vi tagit och vunnit förut och som vi gärna tar igen. De senaste åren har påmint oss om att inga politiska segrar är eviga och att friheten alltid behöver sina vänner.
Fredrik Ahlstedt, kommunalråd (M)
Markus Lagerquist, ledamot (M)