IT-skandalen på Transportstyrelsen är ett faktum och nu kommer utredningar ske, och kallelser för ansvariga till de olika parlamentariska utskotten är att vänta. Det som hittills framkommit i Säpos förundersökning är att outsourcingförfarandet inleddes på grund av upplevda sparkrav på 200–300 miljoner kronor som dessa databaser kostade. Det beskrivs hur generaldirektör Maria Ågren forcerade outsourcingen utan att Säpo hunnit säkerhetsgranska IBM-personalen, mot inrådan av säkerhetsansvarige på Transportstyrelsen för att hålla sin deadline den 31 december 2015.
Hur detta kunnat ske är symptomatiskt och ligger djupt rotat i den svenska myndighetskulturen. Det är dags att se över hur svenska myndigheter sköts.
För att förstå myndigheternas verksamhet måste man inse vilket mandat de arbetar under. Sveriges myndigheter får årligen ett regleringsbrev från regeringskansliet där det beskrivs vad Regeringen förväntar sig av vad myndigheten ska uträtta och under vilka tidsramar, samt vilken budget myndigheten har att arbeta med. Regeringen har själva rätten att tillsätta den generaldirektör de vill ha på sex års basis, och dennes främsta ansvar blir i praktiken gentemot regeringen att kunna leverera myndighetens uppdrag, efter utsatta deadlines och efter utsatt budget.
Generaldirektörens beroendeförhållande till sin arbetsgivare och regleringsbrevet utgör nästintill ett slags ministerstyre över myndigheten.
Gällande en myndighets budget, är det inte pengar som kommer in på ett konto till myndighetens förfogande, utan allt är ofta utlagt på en annan myndighet att sköta ekonomin. Inte sällan är det fastslaget ovanifrån i regleringsbrevet hur myndighetens budget ska användas, och de finansiella medel som utlovas är endast brukbara det specifika året och inget överförs till nästa år. Detta skapar en reaktiv miljö hos flera myndigheter där myndighetens egna revisorer i stället för att ha full insyn i den egna ekonomin får ägna mycket tid varje år åt att navigera myndighetsbyråkratin för att återskapa en verklighetsbild av myndighetens befintliga verksamheter. Detta för att försäkra sig om att budgeten varken underskrids eller överskrids. Inte sällan sker detta med anställningsstopp och försämrad arbetsmiljö som följd.
Om vi återgår till detta debattinläggs inledning kan vi se ett mönster.
Det upplevda sparkravet på 200–300 miljoner som föranledde Transportsstyrelsens outsourcing-förfarande, har troligen uppstått för att myndighetens ledning har haft en bristfällig överblick av myndighetens ekonomi.
Man har bedömt att pengar kunde sparas genom att outsourca databaser, troligtvis för att kunna klara budgeten. Detta är desto mer troligt då Säpos förundersökning pekar på att dessa databaser som outsourcats har varit en delad drift mellan Transportstyrelsen och Trafikverket, där Trafikverket har dragits med stora budget- och organisationsbekymmer sedan myndigheten skapades. Ett faktum som ofta har nått riksnyheterna.
Gällande generaldirektör Maria Ågrens agerande, kan vi konstatera att det kan vara så enkelt att hon inte förstod allvaret kring säkerhetsklassningen av databaserna och försökte leverera ett uppdrag från regeringen på utsatt tid. Ågren är utbildad civilingenjör, och har länge arbetat inom och sedermera blivit myndighetschef för SMHI. Hennes senaste generaldirektörskap var på Naturvårdsverket. Det är fullt möjligt att hon inte har bakgrundskompetensen för att förstå delar av sina ansvarsområden som till exempel säkerhetsklassad information, vilket i sin tur gör det svårt att arbeta ihop med myndighetens säkerhetsansvarige.
Om så är fallet, är det en uppenbar felrekrytering från regeringens sida.
Vad som har skett på Transportstyrelsen är sannerligen inte en enskild händelse. Politiken spelar en stor roll för att skyndsamt föra fram nödvändiga reformer. I dagsläget finns ingen parlamentarisk insyn i generaldirektörstillsättningar. Till exempel, skulle de 16 riksdagsutskotten även kunna ha som ansvar att hålla intervju och godkänna regeringens föreslagna namn innan de tillträdde. Detta faller väl in i grundlagen under folksuveränitetsprincipen och ger riksdagsledamöterna en möjlighet att försäkra sig själva och medborgarna om att landets myndigheter faktiskt leds av någon med rätt bakgrund och kompetens, och som inte är tillsatt genom vänskapskorruption.
Politiken behöver även skapa förutsättningar för myndigheter att bättre sköta sitt arbete långsiktigt när det gäller ekonomi och arbetsmiljö.
Det är uppenbart att utläggandet av myndigheters ekonomi till en annan myndighet, såväl som att budgeten är begränsad till det år den ges, hos myndigheter skapar den reaktiva, kortsiktiga miljön som beskrivits i detta debattinlägg. En del av lösningen skulle kunna vara att decentralisera det ekonomiska ansvaret till respektive myndighet och låta myndigheterna förfoga över sin egen budget och eventuellt överskott in i kommande år. Detta är rimligt oavsett om det är offentliga eller privata verksamheter, för att få en mer hälsosam organisationskultur.