REPLIK
”Allt fler vill lära sig mer om hur viktiga rovdjuren är för vår natur och möjligheten till att se eller höra rovdjur ger naturupplevelsen en extra krydda", skriver Per Axell med flera (UNT 4/2). Ett viktigt argument för att låta vargarna vara kvar i Siggeforareviret? Ett lärande som förmodligen uppfyllt skulle leda till en helt annan syn på verkligheten och en besvikelsens uppvaknande. Den roll man vill tillskriva rovdjuren är en sedan länge passerad utopi.
Att ”jägarna vill minska antalet älgar för att begränsa betesskador på skogen” är ytterligare en missuppfattning, liksom fantasin att vargarna skulle kunna hjälpa till att uppnå målet för älgförvaltningen.
Storskogsbrukets fokusering på ekonomisk avkastning och synen på klövviltstammarna som ett nationellt hot har redan lett fram till att älgen kvalat in på Rödlistan. Storskogsbrukets nivåmål för älgförvaltningen kombinerat med etablerade vargrevir exkluderar möjligheten till meningsfull älgjakt. Rätt förvaltat är klövviltet en enorm förnyelsebar nationell resurs som ger viltkött, upplevelser och livskvalitet för människor. En resurs som inte kan tas för given utan måste förvaltas klokt, en möjlighet som försvinner i områden efter vargetablering.
”Att inga tamdjur som gått innanför rovdjursavvisande stängsel har blivit rivna av varg i Uppsala län” är en logisk kullerbytta. All den stund sådana stängsel på intet sätt uteslutit vargangrepp på andra håll, om än inte i Uppsala län. Hjälp med att montera rovdjursavvisande stängsel, löser på intet sätt de problem eller den oro som vargetableringen ger upphov till.
Siggeforavargarnas genetiska status har blivit en ny ”Helig Graal”! Vargetablering kan inte ses enbart utifrån bevarad mångfald och gynnsam bevarandestatus. Många andra hänsyn måste tas som allmän hälsa och säkerhet, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär. Likväl som att förhindra allvarlig skada på, boskap, eller annan egendom, eller för att skydda vilda djur. Att själv aldrig riskera förlust, vare sig av livskvalitet, tamdjur, hundar eller att behöva leva i ständig oro gör det enkelt att hålla sig med orubbliga, uppfattningar att naturen bäst sköter sig utan reglerande mänsklig inblandning.
Oaktat en ideologisk världsbild måste man våga se verkligheten som den är och försöka sätta sig in i andras oro, upplevelser, erfarenheter eller samhälleliga kostnader. Lämpliga viltstammar, åtminstone avseende arten varg, lär sannolikt förbli en polariserande fråga liksom var etablerade vargrevir skall tolereras.