Förhoppningen om den eviga freden har än en gång visat sig vara en orealistisk dröm. Återigen har vi krig i Europa. Rysslands angrepp på Ukraina är inte bara ett brott mot folkrätten och den internationella säkerhetsordningen utan visar också på ett politiskt system där krig ses som ett accepterat medel för att uppnå politiska mål. I Ukraina ser vi ett ryskt agerande som i sin brutalitet och ondska för tankarna till nazisternas och kommunisternas illdåd under andra världskriget. Sverige och andra demokratier måste vara beredda att stå upp emot regimer som hänsynslöst våldför sig på mänskliga rättigheter och försöker frånta länder deras rätt att bestämma över sin egen framtid. Ett starkt försvar och ett långtgående säkerhetspolitiskt samarbete med andra demokratiska stater är de två av de viktigaste medlen.
Den stora nedrustning som genomfördes vid det kalla krigets slut gör att vi i dag har ett mycket omfattande och resurskrävande arbete framför oss för att återskapa ett fungerande totalförsvar. De åtgärder som krävs är många. Vi kristdemokrater kommer i en ny regering arbeta för:
- Att försvarsanslaget ska nå två procent av bruttonationalprodukten redan år 2025, i stället för år 2028 som är den nuvarande regeringens inriktning. Våra grannländer Finland, Norge, de baltiska länderna och Polen är redan på den nivån, eller högre. I dag ligger det svenska försvarsanslaget på cirka 1,3 procent av BNP. Regeringens saktfärdighet när det gäller att höja anslagen innebär att nödvändiga satsningar måste skjutas på framtiden. Så kan vi inte ha det.
- Att Sveriges inträde i försvarsalliansen Nato, som vi välkomnar, ska innebära ett avsevärt fördjupat samarbete med övriga medlemmar i alliansen, framför allt med våra grannar. Försvarsmakten behöver, utöver att försvara svenskt territorium, även kunna stödja Nato-operationer i vårt närområde.
- Att Försvarsmakten förstärks genom att:
Armén utökas till fem brigader (mot dagens planerade tre) där två av dessa inriktas mot att tillsammans med Norge och Finland kunna agera på Nordkalotten, och att en brigad inriktas på att kunna bidra till Natos närvaro i Baltikum. Två divisionsstaber upprättas (mot i dag planerad en) för att kunna tillgodose ledningsbehov i såväl norr som söder samtidigt.
Marinen utökas med i storleksordningen sex till sju ytstridsfartyg (utöver de i dag planerade sju, eventuellt nio), med inriktningen att bland annat kunna skydda Natos sjötransporter till Baltikum och Finland. Beställningen av ubåtar av typen A 26 utökas från två till tre. Ytterligare en amfibiebataljon sätts upp för att bland annat kunna delta i försvaret av Åland.
Flygvapnet utökas med målet att efter hand kunna sätta upp åtta stridsflygdivisioner (i dag sex) med den modernaste varianten av Gripen, JAS 39 E. Två av dessa divisioner stridsflyg ska stationeras permanent på flygflottiljen i Uppsala. Bassystemet utvecklas för att tillåta större spridning av flygplanen, något som krävs för att minska sårbarheten och öka uthålligheten i flygsystemet.
Försvarsmaktens personal hamnar på lönenivåer som både underlättar ökad rekrytering och ser till att redan utbildad personal stannar. Situationer som den i dag där fyrtio procent av Flygvapnets stridspiloter har sagt upp sig på grund av utebliven kompensation för pensionsåldershöjningar, och relativt andra statligt anställda piloter avsevärt lägre löner, får inte upprepas. - Att återskapandet av totalförsvarets civila delar påskyndas. Fortfarande, sju år efter att vikten av ett fungerande civilt försvar lyftes fram i försvarsbeslutet 2016, har i praktiken inga konkreta åtgärder vidtagits. Varken i form av lagring av förnödenheter, beredskapskontrakt vid industrin eller upprättande av en ledningsorganisation.
- Att den resurs som frivilligorganisationerna innebär utnyttjas i större omfattning. Såväl det militära som civila försvaret är i stort behov av olika kompetenser, exempelvis vad gäller IT-kunskap, sjukvårdspersonal och fordonsförare som bara i begränsad omfattning kan tillgodoses inom ramen för dagens pliktsystem eller med fast anställd personal.
- Att de tidskrävande och komplicerade anskaffnings- och tillståndsprocesser som i dag fördröjer anskaffning av materiel och utnyttjande av redan befintlig militär infrastruktur som övningsfält och flygbaser måste förenklas och göras avsevärt snabbare.
Det vi föreslår kommer inte kunna genomföras över en natt. Åtgärder som att förbättra lönevillkoren för Försvarsmaktens personal kan gå fort, att bygga nya fartyg och utbilda besättningar kommer ta tid. Men ju tidigare vi börjar desto snabbare kommer Sveriges försvarsförmåga förbättras och vår säkerhet öka.
Förutom att stärka det svenska försvaret är det i dagsläget mer än angeläget att ge Ukraina fortsatt stöd för att kunna avvärja den ryska invasionen. Det är dags att även Sverige, i likhet med andra länder, börjar leverera mer kvalificerade vapensystem som till exempel artillerisystemet Archer med ammunition, sjömålsrobotar med lång räckvidd och luftvärnssystem.