De första femton åren av mitt liv präglades av krig. Far och mor tyckte inte om att prata om döden eller krig. De ville prata om fred. Far och mor pratade ständigt om livet före kriget. Om den sista kvällen utan krig. Om vad de gjorde dagen innan kriget började. De mindes hur de levde innan kriget. Jag förstod mig inte riktigt på vad far och mor menade när de pratade om fred. Jag kunde inte föreställa mig vad fred är. I skolan förstod ingen ordet fred. Det fanns inte i vår vokabulär. Jag kunde inte göra mig någon föreställning alls om fred. Jag mindes bara krig. Ett av mina första minnen i livet är en kropp på en bår i vår gränd. Mitt första minne i livet är döden.
Så är det när man växer upp under krig eller under hot av krig.
Världen ser ganska mekanisk ut när man reducerar krig till en konflikt mellan de goda och onda. På ena sidan står USA och Trump och på den andra sidan den iranska regimen. Att döda Qassem Sulaimani blir då bara en oroväckande utveckling sett med våra ögon i Sverige. Det finns många tusen kilometer mellan oss och kriget. Ingen av oss behöver riktigt bekymra sig om att kriget når oss.
Medan vi bollar fram och tillbaka vad som kommer ske näst i Mellanöstern oroar sig miljoner föräldrar i Irak och Iran om en sak: kommer deras barn uppleva ännu ett fruktansvärt krig? Kommer deras barn att dö? Ett krig som de inte har valt och blivit påtvingat dem.
För de som inte lever i Iran och Irak är storpolitik ”sorglig” eller ”spännande”. Det är en kamp. En kamp som är ”smutsig” eller ”realistisk”. Men ofta glömmer vi den lilla människan i den kampen. Jag kan försäkra er att Trump inte på något sätt tänkte på den lilla människan när han gav order om räden mot Sulaimani samt ledaren för en populär milis i Irak. Den lilla människan reduceras till en bricka i stormaktspolitikens tjänst. Om och om igen sker detta inför våra ögon, men av detta tycks vi ingenting lära.
I 40 år har stormakterna skapat en värld av elände, misär och död i Irak. En värld där den lilla människan har reducerats till närmast bestämt ingenting.
Stormakterna gav stöd och sålde vapen till både Irak och Iran under det blodiga kriget som försiggick mellan1980-88. Cirka en miljon människor dog på grund av kriget. Efter Iraks invasion av Kuwait 1990 införde FN och USA sanktioner mot Irak som varade fram till 2003. Enligt FN:s egen statistik dog över en halv miljon irakiska barn under fem år på grund av sanktionerna. År 2003 invaderas Irak av USA. Hur många människor har dött på grund av stridigheter och krig sedan dess?
Man kan försöka rättfärdiga krig på många sätt. Men krig är krig. Krig är barn som dör. Krig är familjer som splittras. Krig är flyktingar. Krig är elände och leder till mer elände.
I Irak har folket sedan flera månader rest upp sig mot korruption, mot aggressiv och icke-demokratisk utländsk inblandning i Iraks politik. En proteströrelse som har gett det irakiska folket i dess alla komponenter ett nytt hopp om fred och försoning. Trumps attack har kapat denna revolution. Rädsla för inbördeskrig i Irak och rädsla för en alltmer omfattande upptrappning av konflikten i Mellanöstern kommer nu överskugga hoppet om en fredlig utveckling i Irak och Iran.
Frågan som jag ställer mig själv: Vem bryr sig om den lilla människan?