Ska ett parti som vill strypa finansieringen till forskning vars resultat det inte gillar och som pekat ut och ifrågasatt enskilda forskare ges inflytande över svensk forskning? Inte minst det tidigare utbildningspartiet Liberalerna måste kunna svara på var deras röda linjer mot Sverigedemokraterna går.
Att forskare fritt kan välja forskningsämne och forskningsmetod samt fritt publicera forskningens resultat är grundläggande både för forskningens kvalitet och för en fungerande demokrati. Forskningspolitiken ska klara av att rikta resurser till att lösa angelägna samhällsproblem och bidra till ett konkurrenskraftigt näringsliv men den måste samtidigt ge förutsättningar för fritt kunskapssökande. Grundläggande är att politiker aldrig får styra forskningens resultat, vilka metoder som ska användas eller utöva påtryckningar mot enskilda forskare. Politiska företrädare måste också tydligt visa att hot och hat mot forskare är oacceptabelt.
Sverigedemokraternas relation till den fria forskningen är problematisk på många sätt. SD:s forskningspolitiska företrädare har pekat ut forskning vars resultat partiet ogillar, till exempel för att den visar på förekomst av rasism eller bristande jämställdhet mellan kvinnor och män, som ovetenskaplig och enskilda forskare inom dessa områden som misshagliga. Ett liknande ifrågasättande finns i den kortfattade texten om forskning på partiets hemsida. I riksdagen har partiets företrädare lagt förslag om att stoppa finansieringen till forskning som man inte gillar.
Den forskning som Sverigedemokraterna gång på gång slår ner på bedrivs också inom de områden där hot och hat mot forskare är vanligast, till exempel klimatforskning och forskning om brottslighet, jämställdhet, genus och rasism. Vi behöver både fri forskning och forskare som frimodigt kan berätta om sina forskningsresultat för svenska folket. Påtryckningar, hot och hat mot forskare slår inte bara mot forskarna själva utan mot hela den kunskapsgrund som behövs för debatt och kloka beslut.
Det är detta parti som Liberalerna, tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna, tänker ge inflytande över svensk forskning. Om de högerkonservativa får bilda regering efter valet kommer de närmaste årens budgetpropositioner, och nästa långsiktiga forskningsproposition, att förhandlas med Jimmie Åkesson. Samme Åkesson som även kräver inflytande över utnämningspolitiken som villkor för att stötta en statsminister kan alltså få inflytande över vilka som utses till rektorer för våra lärosäten.
Det är väl dokumenterat hur den akademiska friheten inskränkts i de länder där SD:s politiska förebilder fått makten. När jag träffar framstående forskare från länder där SD:s förebilder bestämmer över politiken berättar de för mig om hur forskningen och forskarna hotas. De vittnar om förföljelse av forskare, om åtal på grund av forskningsresultat, om politiskt motiverade neddragningar av ämnen eller forskningsinriktningar som inte faller makthavarna i smaken och om stängda universitet. Från kommunal nivå vet vi dessutom att Sverigedemokraterna inte är främmande för sådant agerande. När Stadsmuseet i Norrköping visade en utställning som SD inte gillade polisanmälde de arrangörerna och föreslog därefter ett stort sparbeting på just Stadsmuseet.
För bara några år sedan var det svårt att tänka sig att svenska borgerliga politiker skulle vilja förknippas med sådana illiberala idéströmningar. Frågan som måste ställas till Johan Pehrson (L) är därför var gränserna går? Vilka krav från SD inom forskning och högre utbildning skulle vara oacceptabla?