Rektorerna vid universiteten i Lund och Malmö larmade nyligen om bristande respekt för universitetens oberoende i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet: ”Det är oacceptabelt att politiska krafter, oavsett var de befinner sig på den politiska skalan, försöker påverka innehåll i kurser eller forskning vid universiteten.” (Sydsvenskan 23/3) Som exempel på politiska övertramp pekade rektorerna på moderaten Kristina Axén Ohlins ifrågasättande av en universitetskurs på temat skolmarknader och dess konsekvenser. Det är en typ av politisk inblandning som är allvarlig och viktig att stå emot. Men det är också en form av klåfingrighet som är lätt att identifiera. Vad som är mer bedrägligt är den politiska styrning som döljs i den i den senaste forskningspropositionen (Prop. 2020/21).
Efter forskningspropositionens fagra ord om att den ”fria forskningen ska värnas och stärkas” (Prop. 2020/21: 17) kommer ett annat helt annat dekret: ”Styrningen behöver bli mer fokuserad, långsiktig och lärosätesspecifik” (Prop. 2020/21: 24). Den ökade styrningen skall dels ge ökad samverkan med näringsliv och det civila samhället, dels ge varje universitet en ”tydligare inriktning” mot ”prioriterade områden”(Prop. 2020/21: 24).
Det är just här skon klämmer: Propositionen erkänner ingen spänning mellan värnandet av högkvalitativ grundforskning och styrningen mot samverkan och innovation (Prop. 2020/21:1). Men den fria forskningens uppgift är att leda fram till kunskapsgenombrott utan hänsyn till om de stöttar eller stör etablerade ekonomiska och politiska intressen. Att underlätta företags innovationsarbete samt stödja regional och nationell tillväxt är lika viktiga men andra sorts politiska uppdrag. Det går inte att slå två flugor i samma smäll – i sammantvinningen finns allvarliga målkonflikter.
Att använda ”fokuserad styrning” av forskning som medel för att lösa dagens politiska problem kan i själva verket undergräva morgondagens kunskapsutveckling och problemlösningar. Vår tids medicinska och tekniska lösningar bygger nämligen på gårdagens långsiktiga fria grundforskning. Det tillhör vetenskapens natur att inte veta vilka tillämpningar dess kunskapsgenombrott kan ha längre fram. Från ett demokratiperspektiv är det därtill oroväckande att brandväggen mellan staten och universitetens oberoende forskning demonteras.
Propositionen använder finansiering som medel för att öka styrning av forskning. Den innehåller förvisso förslag till en blygsam ökning av basanslaget till fri forskning, men huvuddelen öronmärks för av politiken prioriterade områden och teman via forskningsråden VR, Forte, Formas och Vinnova. I praktiken blir det närmast omöjligt att få anslag för forskning som inte utpekas som prioriterad av regeringen. Politiken ges därmed ökat inflytande över vetenskap. Visst, forskningens frihet är skyddad i meningen att ingen forskningsfråga eller metod kan förbjudas. Men den möter ett system där dagens rådande prioriteringar reproduceras och cementeras genom forskningsfinansiering och därmed i forskningen över lång tid framöver.
Styrningen mot breddad och fördjupad samverkan med näringslivet, offentlig sektor och andra aktörer (Prop. 2020/21:25) hotar vetenskaplig bredd och djup. Forskning, och i förlängningen undervisning, styrs allt mer mot vissa fält, frågor, teorier och metoder, medan ämnen och problemställningar som inte ryms inom ramverket samverkan svälts ut och tynar bort. Rektorerna Kerstin Thams och Erik Renströms oro över senare tidens utveckling, där ”respekten för universitetets oberoende och för de akademiska värden som är centrala i ett demokratiskt land, saknas” (Sydsvenskan 23/3) är högst befogad, men hjälps föga av en smärre justering i lagtexten. Om Regeringen menar allvar med dess värnande av den akademiska friheten ska den inte bara ålägga lärosäten att främja den. Den måste även lägga starka band på de egna styrningsambitionerna.