Nobelprisveckan närmar sig med prisutdelning och firande av remarkabla fors.kningsgenombrott. Snart skall landets ledande politiker skåla för kunskapen igen. För det är väl för att hylla forskningens roll i samhället de tackar ja till inbjudan till Nobelfesten?
På papperet har den politiska tilliten till forskningsresultat länge varit stor. De senaste decennierna har såväl det ”blå” som det ”röda” laget framhållit forskning som en central hörnsten i samhällsbygget. Eller som det uttrycktes i 2012 års forskningsproposition, vilken kom till under Alliansens styre: ”Forskning av hög kvalitet kan bättre bidra till medborgarnas välfärd, samhällets utveckling, näringslivets konkurrenskraft och en hållbar utveckling.”
En liknande formulering presenterades i 2021 års forskningsproposition, det vill säga med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som avsändare: ”Politiken utgår från målet att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer.” Forskningsbaserad kunskap har både från höger och vänster utpekats som centralt för att utveckla så vitt skilda områden som vård och omsorg, förskola och skola, teknisk utveckling, innovation, industriell förnyelse, samt sist men inte minst, klimat och miljö.
Men forskning stryker inte medhårs. Grundbulten i den fria forskningen är att den skall leda till kunskapsgenombrott utan hänsyn till politikers partiprogram och budgetar. Den skall helt enkelt inte ta hänsyn till politiska, ekonomiska och/eller ideologiska intressen. Fri forskning först – därefter användning. Därmed ett politiskt dilemma: forskningsresultat kan gå stick i stäv med den förda politiken och de lagda budgetarna. Forskningsresultat kan bita hårt i de händer som föder dem.
Så fick till exempel den avgående regeringen kritik av sitt eget Klimatpolitiska råd, som baserat på vetenskaplig expertis framhöll att det gjorts alldeles för lite för klimatomställningen. Budskapet till samtliga politiker var att ”oavsett vilken regering som tillträder kommer den att ställas inför frågan, inte om, utan hur klimatomställningen skall accelereras. Den tillträdande regeringens förslag om att minska reduktionsplikten, det vill säga inblandningen av biobränsle i bensin och diesel, krockade direkt med denna uppmaning. Om förslaget genomförs har vi att vänta en tioprocentig ökning av de totala CO2 utsläppen i Sverige, enligt Sara Almqvist, chef för klimatanalys på Naturvårdsverket.
Forskare i nationalekonomi pekar på att förslaget som skall begränsa privata skolkoncerners möjlighet att ta ut vinst vilar på en skakig kunskapsgrund. Docent Anne-Marie Pålsson och professor Jonas Vlachos, menar att förslaget är ett slag i luften. Det låter bra för väljare som är arga över vinsterna, framhåller Pålsson. Men ett skolföretag kan hitta andra sätt att ta för sig av överskott på skattemedel, till exempel genom att använda det som koncernbidrag.
Forskare inom det rättsvetenskapliga fältet pekar på kunskapsbrister i ett antal förslag som avser att minska kriminalitet. Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar att flera av förslagen riskerar att krocka med mänskliga fri- och rättigheter. Det är rättigheter som både är skyddade i vår egen grundlag samt i internationella konventioner som undertecknats av Sverige. Rättssociologen Anna Lundberg framhåller att det politiska förslaget om bristande vandel tyder på svaga politiska insikter i hur lagstiftning tillämpas.
Att brandväggen mellan vetenskap och politik hotas av politiska ambitioner att styra forskningens åt vissa håll, till exempel i försök att påverka regional tillväxt, är ett känt och omdebatterat fenomen. Det nya är politiker som inte nöjer sig med att försöka slå hål i brandväggen. Politiker som tenderar att avfärda forskningens kunskapsbidrag när det inte passar den egna agendan. Politiska löften trumfar kunskap.
Säg hej till den nya kunskapspolitiken: att synas på Nobelfesten och rycka på axlarna åt forskningens resultat.