Vetenskap och forskning lyfts i politiska debatter ofta upp som centrala aspekter i att finna lösningar på samhällets utmaningar så som pandemier, kriminalitet och klimathot. Vi tycker att detta i grunden är något positivt då ett upplyst samhälle bör ta hänsyn de senaste vetenskapliga rönen vid viktiga beslut. Det som blir problematiskt är dock synen på vetenskap och forskning som enbart resultat från enskilda studier. För att finna långsiktiga lösningar på samhällets utmaningar borde vi istället fråga oss hur samhällssektorer utanför akademin så som politiken, myndigheter, civilsamhälle och näringsliv kan attrahera medarbetare med hög vetenskaplig kompetens. I detta avseende fyller forskarutbildningar en central roll och behöver därför stärkas och utvecklas framgent. För att åstadkomma detta behövs en kraftsamling från flera aktörer.
Till att börja med behöver finansiella resurser garanteras så att lärosätena ges möjlighet att anta och utbilda doktorer som matchar de behov som finns både inom och utanför akademin. Siffror från Universitetskanslersämbetet visar att det totala antalet forskarstuderande har legat stabilt sedan mitten av 1990-talet men att antalet nybörjardoktorander har minskat under de senaste åren. Denna utveckling behöver vändas och antalet doktorander måste öka drastiskt på sikt. Dels för att bibehålla livskraftiga forskningsmiljöer genom att besätta vakanta lektorat vid lärosäten, dels för att kunna bidra med nödvändiga kunskaper och kompetenser inom sektorer utanför akademin. Sådana satsningar kräver ett långsiktigt perspektiv i form av permanenta höjda basanslag för forskning och forskarutbildning.
Vid sidan av ökade resurser måste också vägar öppnas upp så att färdiga doktorer motiveras att söka tjänster utanför akademin. Dessa vägar måste också vara öppna åt båda hållen så att forskarutbildade personer kan växla alternativt inneha delade tjänster mellan akademi och andra sektorer. En sådan kunskapscirkulation skulle vara till fördel för samtliga inblandade. Därtill behöver vetenskapssamhällets företrädare omvärdera synen på olika karriärvägar. Den allenarådande attityden att en forskarkarriär är den ädlaste av alla karriärvägar måste ändras. Vid Uppsala universitet pågår ett förtjänstfullt arbete med att visa på olika karriärvägar, vilket är ett viktigt arbete som måste prioriteras nationellt.
Därtill behöver tjänster utanför akademin utformas så att de forskarutbildades vetenskapliga kompetenser både kan nyttjas och utvecklas. Detta inbegriper bland annat ett förändrat synsätt kring relationen mellan teoretisk och praktisk kunskap. En vanlig missuppfattning är att dessa två skulle utgöra ett motsatspar när det snarare är tvärtom. Ett gediget teoretiskt kunnande möjliggör för att finna lösningar på problem som annars ansetts olösliga. Vidare behöver anställda utanför akademin erbjudas fortbildning som ger möjlighet till förkovring och intellektuell stimulans. Detta är en garant för att de senaste forskningsrönen kommer verksamheterna till del.
En kraftsamling utifrån dessa förslag skulle ytterligare förstärka och utveckla lärosätenas forskarutbildningar och göra karriärvägar utanför akademin både mera tillgängliga och eftersträvansvärda för disputerade. På detta sätt kan nybakade doktorer vara med och bidra till ett bättre samhälle och i förlängningen också en bättre värld.