NÀr jag i dag, efter mer Àn tjugofem Är som siste innehavare av en fullmaktsprofessur vid veterinÀrmedicinska fakulteten vid SLU, frÄntrÀder mitt Àmbete, kan det vara pÄ sin plats att knyta nÄgra reflektioner till utvecklingen under det sistlidna kvartsseklet.
Svensk universitetshistoria har varit en nÀrmast osannolik framgÄngssaga. Förvisso gick landet i stort sett oskadat genom tvÄ vÀrldskrig, men mÄnga av vÄra vetenskapliga fixstjÀrnor tog ÀndÄ exceptionellt vÀl vara pÄ förutsÀttningarna under de framgÄngsrika efterkrigsdecennierna. Starkt stöd hade universiteten av statsminister Tage Erlander som efter en USA resa lÄtit sig övertygas om att landets framtid lÄg i en dittills oövertrÀffad forskningssatsning vid rikets lÀrosÀten.
Men pĂ„ 1970-talet kom de bakslag som kastar mörka skuggor över vĂ„r vardag Ă€n i dag. H75-âreformenâ klubbades av riksdagen vĂ„ren 1977 trots ett enigt motstĂ„nd frĂ„n den akademiska vĂ€rlden.
En av de tongivande ledamöterna av riksdagens utbildningsutskott hymlade inte med orden. Syftet med âreformenâ var ytterst att âta ifrĂ„n professorerna maktenâ. Den ogörliga papperskonstruktion som utgjorde den nya högskolan har sedan dess ömsat skinn nĂ„gra gĂ„nger. Kloka röster har stött och blött frĂ„gan om hur den förmodade intressemotsĂ€ttningen mellan universitetens krav pĂ„ akademisk frihet och samhĂ€llets motkrav i sin egenskap av huvudfinansiĂ€r skall balanseras.
Inte minst har tonlÀget varit högt nÀr man diskuterat universitetsrektorers och deras styrelsers rekrytering och inbördes relation. Viktiga spörsmÄl förvisso, men ÀndÄ har de senaste tjugofem Ären medfört en annan och mer djupgÄende förÀndring Àn nÄgon kunnat ana.
Avskaffandet av fullmaktsprofessurerna och starten för en sĂ€llan skĂ„dad professorsinflation i början av 1990-talet eroderade i ett slag grunden för en lagskyddad âakademisk frihetâ.
Det blev nu fritt fram att avskeda besvĂ€rliga professorer med hĂ€nvisning till âarbetsbristâ för att dĂ€rmed skrĂ€mma övriga forskare till tystnad i leden.
NĂ€r jag anlĂ€nde till den veterinĂ€rmedicinska fakulteten som en av dess 17 professorer Ă„r 1990 fann jag nĂ„got mycket unikt â en fungerande fakultet i klassisk bemĂ€rkelse, prĂ€glad av kollegialitet och professionell öppenhet och samarbete som torde ha varit nĂ€rmast unik i landet.
En av mina stora företrĂ€dare pĂ„ lĂ€rostolen, Folke Henschen, medicinare liksom jag sjĂ€lv, brukade hylla den intellektuella spĂ€nst som prĂ€glade âstutisprofessorernaâ och som han sĂ€llan mötte pĂ„ sitt Alma mater, Karolinska Institutet.
Men en illa genomtÀnkt fakultetsreform ödelade Är 2004 i ett slag den kollegiala samhörighet som den gamla veterinÀrmedicinska fakultetsordningen syftade till att befordra.
Ett huvudsyfte tycks ha varit att skapa ett nÀrmast oöverstigligt avstÄnd mellan fakultetsledningen och professorsproletariatet för att markera att de som har att utföra det egentliga arbetet gjorts renons pÄ inflytande.
I stÀllet har det vacuum som skapats mellan makthavare och maktlösa (lÀs lÀrare/forskare) fyllts av olika typer av controllers, kommunikatörer, HR-konsulter och andra diversehandlare i administrativ brÄte som bombarderar oss med nya mer eller mindre puerila pÄfund och maktpÄliggande ÄlÀgganden.
Det Ă€r ingen överdrift att pĂ„stĂ„ att mer Ă€n halva arbetstiden upptas av allsköns pĂ„bjudna meningslösheter â nĂ„got som stjĂ€l tid frĂ„n undervisning och forskning och framförallt tĂ€r pĂ„ den kreativitet som Ă€r grunden för vĂ„r profession.
Mycket av de dumheter som det senaste decenniet bjudit pĂ„ har sin grund i den nya sekulĂ€ra religion som genomsyrar vĂ„rt land â New Public Management. Enligt denna irrlĂ€ra skall Ă€ven verksamheter som universitet och sjukvĂ„rd kunna drivas företagsmĂ€ssigt genom att allting ges en prislapp som skall anvĂ€ndas för medelstilldelningen.
Vad detta betytt för sjukvÄrdens kris har blivit alltfört uppenbart. Men i mÄnga avseenden Àr universiteten lika illa drabbade.
LĂ„t det sĂ€gas en gĂ„ng för alla: Det Ă€r den verkliga kvaliteten pĂ„ ett lĂ€rosĂ€tes vetenskapliga alster liksom nivĂ„n pĂ„ dess undervisning som utgör basen för dess renommĂ©. För att Ă„stadkomma det Ă€r tillgĂ„ngen till de bĂ€sta forskarhjĂ€rnorna det allra viktigaste â i sjĂ€lva verket det enda vĂ€sentliga. Utan intelligenta och nytĂ€nkande forskare â inget universitet.
Men nÄgonstans har denna sjÀlvklarhet gÄtt förlorad.
Om det allt överskuggande mÄlet vore att prestera forskning i internationell toppklass, behövdes inte den armé av kreativa kommunikatörer som arbetar för högtryck för att polera verkligheten.
Ett likartat resonemang kan föras över hela den administrativa linjen. Under första delen av min akademiska gĂ€rning hade vi forskare god hjĂ€lp av kunniga och vĂ€lvilliga Ă€mbetsmĂ€n som gjorde ovĂ€rderliga insatser. SĂ„ var det ocksĂ„ nĂ€r jag kom till SLU för tjugofem Ă„r sedan. Men tiderna förĂ€ndras, och numera tycks det inte ha varit nĂ„gon hejd pĂ„ rekryteringen av tilltagsna byrĂ„krater som anser sig ha mandat att âstyra uppâ forskarna vars verksamhet de inte begriper.
Hur har dÄ dessa stolligheter kunnat förverkligas? TyvÀrr ligger skulden i mÄngt och mycket hos min professorsgeneration som varit alltför feg och lÀmnat fÀltet fritt för maktspelare och deras administrativa renegater som lyckats förverkliga den nuvarande ordningen.
Det finns dock hÀlsosamma tecken pÄ att det jÀser i nÀsta akademikergeneration.
Jag kan pÄ min sista dag bara önska att vÄra unga efterkommande skall vÄga ta krafttag, gallra hÄrdhÀnt bland administratörerna, och skapa en sundare universitetsvÀrld som har bÀttre förutsÀttningar att bedriva den högklassiga forskning och undervisning som behövs för att markera Uppsalas plats pÄ den vetenskapliga vÀrldskartan.
Wilhelm Engström, professor i allmÀn patologi, SLU