När jag i dag, efter mer än tjugofem år som siste innehavare av en fullmaktsprofessur vid veterinärmedicinska fakulteten vid SLU, frånträder mitt ämbete, kan det vara på sin plats att knyta några reflektioner till utvecklingen under det sistlidna kvartsseklet.
Svensk universitetshistoria har varit en närmast osannolik framgångssaga. Förvisso gick landet i stort sett oskadat genom två världskrig, men många av våra vetenskapliga fixstjärnor tog ändå exceptionellt väl vara på förutsättningarna under de framgångsrika efterkrigsdecennierna. Starkt stöd hade universiteten av statsminister Tage Erlander som efter en USA resa låtit sig övertygas om att landets framtid låg i en dittills oöverträffad forskningssatsning vid rikets lärosäten.
Men på 1970-talet kom de bakslag som kastar mörka skuggor över vår vardag än i dag. H75-”reformen” klubbades av riksdagen våren 1977 trots ett enigt motstånd från den akademiska världen.
En av de tongivande ledamöterna av riksdagens utbildningsutskott hymlade inte med orden. Syftet med ”reformen” var ytterst att ”ta ifrån professorerna makten”. Den ogörliga papperskonstruktion som utgjorde den nya högskolan har sedan dess ömsat skinn några gånger. Kloka röster har stött och blött frågan om hur den förmodade intressemotsättningen mellan universitetens krav på akademisk frihet och samhällets motkrav i sin egenskap av huvudfinansiär skall balanseras.
Inte minst har tonläget varit högt när man diskuterat universitetsrektorers och deras styrelsers rekrytering och inbördes relation. Viktiga spörsmål förvisso, men ändå har de senaste tjugofem åren medfört en annan och mer djupgående förändring än någon kunnat ana.
Avskaffandet av fullmaktsprofessurerna och starten för en sällan skådad professorsinflation i början av 1990-talet eroderade i ett slag grunden för en lagskyddad ”akademisk frihet”.
Det blev nu fritt fram att avskeda besvärliga professorer med hänvisning till ”arbetsbrist” för att därmed skrämma övriga forskare till tystnad i leden.
När jag anlände till den veterinärmedicinska fakulteten som en av dess 17 professorer år 1990 fann jag något mycket unikt – en fungerande fakultet i klassisk bemärkelse, präglad av kollegialitet och professionell öppenhet och samarbete som torde ha varit närmast unik i landet.
En av mina stora företrädare på lärostolen, Folke Henschen, medicinare liksom jag själv, brukade hylla den intellektuella spänst som präglade ”stutisprofessorerna” och som han sällan mötte på sitt Alma mater, Karolinska Institutet.
Men en illa genomtänkt fakultetsreform ödelade år 2004 i ett slag den kollegiala samhörighet som den gamla veterinärmedicinska fakultetsordningen syftade till att befordra.
Ett huvudsyfte tycks ha varit att skapa ett närmast oöverstigligt avstånd mellan fakultetsledningen och professorsproletariatet för att markera att de som har att utföra det egentliga arbetet gjorts renons på inflytande.
I stället har det vacuum som skapats mellan makthavare och maktlösa (läs lärare/forskare) fyllts av olika typer av controllers, kommunikatörer, HR-konsulter och andra diversehandlare i administrativ bråte som bombarderar oss med nya mer eller mindre puerila påfund och maktpåliggande ålägganden.
Det är ingen överdrift att påstå att mer än halva arbetstiden upptas av allsköns påbjudna meningslösheter – något som stjäl tid från undervisning och forskning och framförallt tär på den kreativitet som är grunden för vår profession.
Mycket av de dumheter som det senaste decenniet bjudit på har sin grund i den nya sekulära religion som genomsyrar vårt land – New Public Management. Enligt denna irrlära skall även verksamheter som universitet och sjukvård kunna drivas företagsmässigt genom att allting ges en prislapp som skall användas för medelstilldelningen.
Vad detta betytt för sjukvårdens kris har blivit alltfört uppenbart. Men i många avseenden är universiteten lika illa drabbade.
Låt det sägas en gång för alla: Det är den verkliga kvaliteten på ett lärosätes vetenskapliga alster liksom nivån på dess undervisning som utgör basen för dess renommé. För att åstadkomma det är tillgången till de bästa forskarhjärnorna det allra viktigaste – i själva verket det enda väsentliga. Utan intelligenta och nytänkande forskare – inget universitet.
Men någonstans har denna självklarhet gått förlorad.
Om det allt överskuggande målet vore att prestera forskning i internationell toppklass, behövdes inte den armé av kreativa kommunikatörer som arbetar för högtryck för att polera verkligheten.
Ett likartat resonemang kan föras över hela den administrativa linjen. Under första delen av min akademiska gärning hade vi forskare god hjälp av kunniga och välvilliga ämbetsmän som gjorde ovärderliga insatser. Så var det också när jag kom till SLU för tjugofem år sedan. Men tiderna förändras, och numera tycks det inte ha varit någon hejd på rekryteringen av tilltagsna byråkrater som anser sig ha mandat att ”styra upp” forskarna vars verksamhet de inte begriper.
Hur har då dessa stolligheter kunnat förverkligas? Tyvärr ligger skulden i mångt och mycket hos min professorsgeneration som varit alltför feg och lämnat fältet fritt för maktspelare och deras administrativa renegater som lyckats förverkliga den nuvarande ordningen.
Det finns dock hälsosamma tecken på att det jäser i nästa akademikergeneration.
Jag kan på min sista dag bara önska att våra unga efterkommande skall våga ta krafttag, gallra hårdhänt bland administratörerna, och skapa en sundare universitetsvärld som har bättre förutsättningar att bedriva den högklassiga forskning och undervisning som behövs för att markera Uppsalas plats på den vetenskapliga världskartan.
Wilhelm Engström, professor i allmän patologi, SLU