Utan vetenskap skulle du inte ha en morgontidning att läsa. Du skulle nog äta en torftig frukost i kyla och gå tidigt på jakt eller möjligen till en odlingstäppa. Böcker, müsli, ett varmt upplyst hus och sjukvård vore lyx. Läsplattor och vacciner skulle inte finnas ens i fantasin.
Det är forskning som i mycket skiljer vårt ursprung från dagens välfärd. Det är också forskning som beskriver de problem som samhället orsakar i miljön och hur vår tids stora utmaningar kan hanteras.
Förnekelse av vetenskap är därför problematisk. Trots forskning i decennier förnekas vetenskaplig samsyn om klimatförändringar och vaccin. Vissa ogiltigförklarar vetenskapliga rön i sig, andra kritiserar forskning och forskare eftersom de stör sig på vad vetenskapen säger om problemlösning.
Visst behöver vetenskap ständigt ifrågasättas för att utvecklas, men vetenskapsförnekelse är något annat, det innebär att utan sakligt stöd ifrågasätta till och med basala insikter baserade på forskning.
Dessbättre kan vetenskapsförnekelse förebyggas och motverkas. Forskare har studerat även detta. I en ny vetenskaplig artikel sammanfattar vi forskningen om vetenskapsförnekelse på klimatområdet. Vi drar slutsatser utifrån en analys av 65 centrala studier, identifierade efter en genomgång av mer än 1300 vetenskapliga artiklar.
En allmän slutsats är att insatser mot klimatförnekelse bör anpassas till orsakerna till densamma, det vill säga formas utifrån den situation och typ av förnekelse som råder.
En första situation är att vissa tror att det pågår en vetenskaplig debatt om människans alls påverkar klimatet. I detta fall av felaktig information räcker det långt med att sprida kunskap om den konsensus som råder. Då är utbildning i allt från skola till föreningsliv och arbetsplatser av stort värde. Samtidigt behöver klimatforskare delta mer i det offentliga samtalet, men även politiker har ett ansvar.
En andra, och vanligare, situation är att klimatförnekelsen bottnar i att vetenskapligt baserade klimatåtgärder anses strida mot vissa värderingar eller ideologier, särskilt högerextrema sådana. Detta kallas responsförnekelse. I politiken yttrar det sig som en slags läpparnas klimatbekännelse. Desinformation och konspirationsteorier är vanliga och många plockar faktarussin ur kunskapskakan.
I detta fall är tilliten till klimatforskare ofta låg. Då är det mindre effektivt att redovisa vetenskaplig samsyn och många debatter bör undvikas. Däremot kan det då fungera bra för politiker och andra debattörer att utifrån sina respektive ideologier kommunicera klimatforskningens resultat. Före denna mandatperiod finns en rad goda exempel på att olika regeringar, från höger till vänster i politiken, tagit klimatkunskapen på allvar och på vetenskaplig grund skärpt klimatpolitiken.
Vår sammanställning av forskningen visar också att det, oberoende av situation och typ av klimatförnekelse, i regel alltid är effektivt att lyfta fram andra vinster med klimatåtgärder än minskade klimatskador. Sådana nyttor kan handla om friskare luft, ökad sysselsättning, eller stärkt säkerhet genom minskat beroende av bränsleimport.
Det står också klart att förebyggande åtgärder, innan desinformation sprids, har betydelse. Till dessa hör att informera om myter och konspirationsteorier i ett tidigt skede. Dessa åtgärder sträcker sig från att avslöja fel i information som sprids, till att lära ut källkritik i skolor och till allmänheten.
Det är också viktigt att avslöja dem som desinformerar, hur de arbetar och finansieras. Dessa förvillare har ofta helt andra intressen än att delta i den självklart fullt legitima samhällsdebatten. Inte minst är värdefullt att berätta om vad som kännetecknar just vetenskaplig kunskap och varför den oftast är överlägsen – både för att skapa en bättre värld med ökad välfärd, och för att hantera vår tids stora utmaningar.