Den debatt som följt efter TV4:s avslöjanden om SD väcker grundläggande frågor för svensk politisk offentlighet. Debatten präglas dock av flera missuppfattningar. Som forskare i retorik vill vi därför lyfta fem punkter som belyser att det vägval som görs nu kan få allvarliga konsekvenser för det demokratiska samtalet.
1. Politisk offentlighet regleras primärt genom normer – inte lagar. Efter avslöjandena om SD har Liberalerna lyft frågan om att förbjuda partier att använda sig av anonyma konton. Förslaget kan diskuteras, men om denna diskussion ersätter partiets krav på SD här och nu så blir det endast en ansvarsflykt.
Det demokratiska samtalet regleras nämligen primärt genom normer. Detta eftersom man vill undvika en situation där rättsväsendet övervakar den politiska retoriken; granskningen görs i stället av fria medier och av andra politiska aktörer. Att något är lagligt betyder alltså inte att det måste accepteras. Politiska partier har en legitim makt att själva dra gränser för vad som är okej för att ett annat parti ska betraktas som en möjlig samarbetspartner.
2. Politiska kampanjer bör undvika verklighetsmanipulation och hatretorik. Flera debattörer har valt att tona ner betydelsen av själva innehållet på SD:s anonyma sociala medier-konton. Men innehållet är viktigt. I materialet förekommer såväl AI-manipulationer av politiska motståndare som nidbilder av etniska grupper, kombinerat med budskap om att människor bör utvisas. Det finns tydliga samhälleliga risker med kampanjer som är utformade för att skapa splittring, samt väcka misstro mot samhällets institutioner och hat mot politiker.
3. Humor är inte oskyldigt, utan ett av de främsta medlen för påverkan i sociala medier. Genom så kallade memes och korta videoklipp skedmatas vi med anpassat innehåll som ger snabba belöningar, och triggar reaktioner. Humor är en form av förströelse, men den bidrar också till att stärka gruppidentiteter och forma attityder.
I extremhögerns propaganda har humorn blivit det primära formatet. Där underordnas skämten propagandistiska syften: de skapar misstro mot partier, oberoende medier och invandrare. Humorn fungerar också som en form av brasklapp när gränser överträds: ”det var bara ett skämt”. En sak är dock satt utom allt tvivel. Inget parti betalar heltidsanställda för att anonymt skapa skämt med det altruistiska motivet att göra världen lite gladare.
4. Om vi accepterar att partier kampanjar med dolda konton blir alla överenskommelser om hur kommunikation ska gå till meningslösa eftersom partierna då kan undgå demokratisk granskning av såväl journalister, som forskare, som andra partier. Regeringspartierna tycks i olika grad ha backat från kravet om att SD ska göra avbön och sluta med anonyma konton. I stället tycks man nöjt sig med löften om att de själva inte ska attackeras framöver. Men det finns en inbyggd motsägelse i denna position: hur ska partiets efterlevnad av denna klausul alls kunna granskas?
5. Om det offentliga samtalet ska fungera måste det finnas en beredvillighet från partier att respektfullt bemöta legitim politisk kritik. Jimmie Åkesson har svarat på avslöjandena genom att förminska frågan och gå till motattack: partiet utsätts i själva verket för en “gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget” och en “hämningslös kampanjjournalistik”. Detta sätt att underkänna kritisk granskning – trots att det är man själv som är avslöjad med lögner – ligger i linje med en populistisk och konspirationsteoretisk logik. Om SD skulle haft regeringsmakten skulle retoriken utan tvekan kategoriserats som totalitär.
Som samhälle står vi nu inför ett val med allvarliga konsekvenser. Vi kan acceptera att partier och i förlängningen regeringar kommunicerar systematiskt genom anonyma konton, där de utan granskning sprider misstro och hat. Eller, så hanteras detta som en fråga som är större än kortsiktig partipolitisk strategi.