Massförbrytelser som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott förvärrar och förlänger konflikter, minskar möjligheterna att sluta fred och har stora negativa effekter på utveckling, försoning och återhämtning. Ett ständigt aktuellt exempel är konflikten i Syrien som har pågått i mer än sju år.
Ett svar på hur vi ska förebygga och stoppa dessa grymheter stavas skyldighet att skydda, förkortat R2P.
Denna FN-princip tillkom när världens länder i början av 2000-talet enades om att förebygga och ingripa mot de allvarligaste övergreppen mot civilbefolkningar. Principen utgår från internationell lag och ska skydda civila mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. R2P reglerar både staters ansvar och det internationella samfundets skyldighet att garantera människors säkerhet. Det ska ske i första hand genom samarbete och stöd och som sista utväg i form av tvingande åtgärder som beslutas av FN:s säkerhetsråd.
I en artikel varnar FN:s särskilde rådgivare för R2P, Ivan Šimonovic, för att R2P står vid ett vägskäl.
Antingen implementeras eller marginaliseras principen, menar Šimonovic, vars huvudbudskap är att det inte är något fel på R2P som verktyg för att förhindra övergrepp. Tvärtom är R2P det bästa vi har för att förebygga, stoppa och återuppbygga i situationer där massförbrytelser förekommer. Ny forskning pekar på att R2P generellt sett fungerar väl för att förhindra allvarliga folkrättsbrott – när väl principen tillämpas. Problemet är att FN och dess medlemmar inte lever upp till sina åtaganden.
När R2P diskuteras måste de humanitära kostnaderna och lärdomarna av både handling och icke-handling analyseras.
Vi är skyldiga våra medmänniskor i Jemen, Myanmar och Syrien att inte låta debatten om ingripandet och avsaknaden av återuppbyggnadsinsatser i Libyen 2011 leda till handlingsförlamning. Šimonovic påpekar mycket riktigt att FN har utrett det internationella samfundets respons eller brist på detsamma i Rwanda, Srebrenica och Sri Lanka, medan liknande utredningar för Syrien och Myanmar saknas.
Ett återkommande problem är att säkerhetsrådet är förlamat på grund av att rådsmedlemmar agerar utan respekt för FN-stadgan och internationell lag eller stoppar nödvändigt agerande. R2P lyfts ofta fram som en överenskommelse och inte internationell lag och betraktas därmed inte som tvingande. Det är en felsyn. Šimonovic berör att R2P vilar på bland annat folkmordskonventionens förpliktelse för alla stater att förhindra folkmord, men det förtjänar att betonas tydligare.
Det innebär i klartext att alla länder måste agera tidigt för att stoppa folkmord, till exempel när aktörer uppmanar till folkmord.
R2P fungerar om vi vill. Sverige och andra måste verka för ansvarsutkrävande från andra länder, i synnerhet när nu regeringen sitter i FN:s säkerhetsråd. Också FN-chefen António Guterres, som besöker Sverige i dagarna och talar i Uppsala på söndag, har en viktig roll i egenskap av länk mellan FN:s experter och säkerhetsrådet.
Det är inte genomförbart att ersätta R2P, menar Šimonovic. Om FN-medlemmarna inte lever upp till sina åtaganden under R2P riskerar även andra internationella överenskommelser och åtaganden att urholkas. När länder är passiva trots att de ställt sig bakom R2P minskar dessutom deras trovärdighet.
FN-rådgivaren sammanfattar sin kritiska artikel med att efterlysa fördubblade ansträngningar för att den viktiga principen ska överleva.
Det är ett rimligt krav. När människor runt om i världen behöver FN och dess medlemsländer får inte världssamfundet svika. I den svenska regeringens värdegrund för säkerhetsrådsarbetet betonas folkrätten och mänskliga rättigheter som två av fyra grundpelare. Att tillämpa FN-principens skyldighet att skydda i rådsarbetet är helt i linje med dessa prioriteringar och en möjlighet att i ett svårt läge hitta en väg framåt i konflikter som Jemen, Myanmar och Syrien.