Specialförbandet (SOG) är en unik och nationell resurs. De har hög förmåga, kompetens, beredskap och rörlighet, och är i alla lägen gripbar. Det illustrerades inte minst av förbandets ovärdeliga insats i och med evakueringen från Kabul i slutet av augusti.
Specialförbandet har idag, på inte helt klara grunder, Karlsborg som sin hemmabas. Karlsborg, som Sveriges tänkta reservhuvudstad, har sina fördelar. En är den infrastruktur som vuxit fram i och runt Karlborg, som behövs för att upprätta förbandets förmågor. En annan är de potentiella synergieffekter som finns i samarbete med andra förband på orten.
Men SOG:ens förläggning i Karlsborg har framför allt en rad nackdelar. Den begränsade arbetsmarknaden i och runt Karlsborg innebär att många av förbandets anställda har svårt att få ett fungerande familjeliv till vardags. Alternativen blir ofta att veckopendla långa sträckor – utöver den frånvaro som kommer av insatser, övningar eller beredskap. Det sliter hårt på privatlivet.
En konsekvens är att förbandet har svårt att få personer att stanna kvar så länge som de faktiskt vill, eller som en elitsoldat – eller operatör - ”håller” rent fysiskt. Många väljer kort och gott att avbryta tjänstgöringen i Karlsborg för att få ihop familjelivet.
Det i sin tur påverkar både förbandens förmågeutveckling och dess kostnadseffektivitet. Att träna och utbilda en operatör tar många år och är dyrt. Att då förlora dem innan de egentligen vill är suboptimalt både ur förmågeperspektiv och rent ekonomiskt. Vi får helt enkelt inte de bästa åren ur varje enskild soldat, och således dålig avkastning på investerat kapital.
Med en arbetsplats långt från storstadsregionerna, i kombination med att antagningskraven är extremt hårda och rigorösa, får också förbandet en onödigt liten rekryteringsbas. Möjligheten att skala upp verksamheten är därmed begränsad.
Slutligen är förbandets lokalisering idag aningslöst ett säkerhetsperspektiv. En skyddsvärd resurs ska inte ligga i en turistattraktion, utan perimeterskydd och ID-kontroll.
Genom att istället göra Ärna till ett andra hem för SOG:en skulle mycket vara vunnet. Rekryteringsbasen ökar rimligen, vilket öppnar för möjlighet att vid behov skala upp verksamheten. Framtida operatörer får ett lättare vardagspussel och stannar därmed förhoppningsvis längre på förbandet. Vi får då mer ut av det vi investerar i förbandet. Att ta sig mellan sina hemmabaser är en smal sak för ett rörligt förband med egen transportkapacitet.
Vidare flyttar vi en viktig förmåga närmare huvudstaden och den tätbefolkade mälardalsregionen – ett argument nog så tungt i den oroliga tid vi lever i. Också övningsmässigt är Ärna överlägset.
På Ärna kan också perimeterskydd och andra säkerhetsaspekter säkerställas. Det gäller även vård: givet de risker tjänsten innebär är närheten till Akademiska sjukhuset med all dess högklassiga specialistvård en stor fördel. Det torde, slutligen, också finnas givna synergier med såväl Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum och Tolkskolan, som med Luftstridsskolan, som redan huserar på basen.
Försvarspolitik ska inte vara styrd av regional- eller arbetsmarknadspolitiska hänsyn, utan av krasst försvarspolitiska och säkerhetspolitiska intressen, där landets intresse trumfar andra hänsyn. Men ibland sammanfaller flera goda ting. Förutom att säkra specialförbandets maximala förmågeutveckling och öka säkerheten för dess operatörer och för Sverige, vore SOG:en på Ärna ett välkommet och ur alla aspekter vällovligt tillskott för Uppsala kommun och för länet och regionen som helhet. Här finns jobb, här finns tillväxt, här finns många attraktiva bostadsorter och bra skolor som möjliggör familjepusslet för förbandets viktigaste resurs: dess personal.